Det var inte precis strålande sol men ändå uppehållsväder och faktiskt inte särskilt kallt denna oktoberdag, då vi uppdelade i två grupper fick en guidad vandring på Långholmen.

Vi i grupp två av vägleddes av Ulrika. Hon gav oss först en liten överblick över Långholmens historia innan vi vidtog vandrandet. Vi hann inte gå runt hela ön. Den är helt enkelt för stor för det. 

Namnet Långholmen är gammalt och begripligt utifrån formen. Ännu begripligare är det när man ser ön på äldre kartor som var vända så att norr låg åt höger. 

Man har hittat mynt från 900-talet på ön, som visar att folk i alla fall vistats där vid den tiden. Men annars präglas ön av att den inte haft särskilt mycket vanlig bebyggelse. Gustav Vasa utnyttjade ön för att samla trupperna innan han intog Stockholm 1523. På 1600-talet inrättade man en sjötullsstation på Långholmen. Där skulle ankommande fartyg betala tull och de som smet förbi blev snart upphunna av tullens snabbseglande jakter. Fortfarande finns tullbyggnaderna kvar, som Stora Henriksdal, där det i dag finns ett Bellmanmuseum.

Enstaka malmgårdar, dvs. sommarboställen för bättre bemedlade, byggdes också på 1600- och 1700-talet, bl.a. Alstavik, anlagd av en bryggmästare Ahlstedt. 

På 1700-talet fick ön den verksamhet som i nära två århundraden är den som man förknippar med Långholmen, nämligen förvaring av fångar. Det började 1724 med ett spinnhus och ett rasphus. Det första var för kvinnor, det andra för män. Kvinnorna fick ägna sig åt att spinna och männen åt att raspa, dvs. skrapa fram färgämnet brasilin ur bresiljeträ. Båda inrättningarna inhystes i Alstaviks gård, som nu inköpts av staden. Allmänheten kunde mot en billig peng komma för att bekika fångarna. Skammen dessa då kände skulle enligt dåtida teorier få dem att bättra sig. Så gick det oftast inte visar statistiken. 

Det forna fängelset.

Då bostäder för fängelsepersonal.I dag privatbostäder.

På 1870-talet inrättades här ett centralfängelse, alltså ett större fängelse, i huvudsak enbart för män. Efter amerikansk modell utformade man fängelset med celler där fångarna skulle vistas i stort sett hela tiden. Avsikten var att de inte skulle påverka varandra negativt. Men snart insåg man att isoleringen var psykiskt nedbrytande. Så länge dödsstraffet fanns kvar hölls också avrättningar här, som fram till 1876 var offentliga. Den sista avrättningen utfördes 1910 med en för ändamålet importerad giljotin. (Den som vill läsa mer om detta kan gå till referatet från vårt studiebesök 2022 på fängelsemuseet. Klicka här.)

År 1972 började man avveckla fängelset, eftersom det ansågs omodernt.  Delar av det revs, men gudskelov insåg man i tid att dessa byggnader var av kulturhistoriskt värde. I dag finns här ett museum, ett värdshus, ett hotell och ett vandrarhem. I andra byggnader finns konstnärsateljéer och småhantverk, bl.a. en tapetverkstad. I den tidigare Fasta paviljongen, fanns under en tid Långholmens folkhögskola, i dag är det lokaler för en friskola, Jensens grundskola.

Det finns flera vackra villor, som t.ex. Direktörsvillan, som tidigare beboddes av fängelsedirektören, och en annan villa som anlades av Frans Schartau, grundaren av Schartaus Handelsinstitut. 

Malmgården Carlshäll anlades på 1830-talet av Carl Modéer, som var byggnadschef för fängelset. Sedan övertogs det av brännvinsfabrikören L.O. Smith, som blev superrik på att sälja renat brännvin till stockholmarna. Intill Carlshäll ligger en konstgjord ruin. Ruiner ansågs romantiska. Och hade man ingen på sin mark kunde man bygga en. I dag är Carlshäll ett värdshus med konferensanläggning.

Carlshäll.

Den falska ruinen.

På vår vandring kunde vi också njuta av växligheten i Långholmens koloniträdgårdar, några med stugor, andra är odlingslotter. De är hett eftertraktade med en kötid på 18 år. Det hela började med att fångvaktarna på 1830-talet erbjöds ett stycke mark för odling. Tanken var att odlandet skulle bidra till fångvaktarnas och deras familjers försörjning. Dessutom menade man att det skulle ge de anställa en vettig fritidssysselsättning och avleda dem från dryckenskap. Den var nämligen utbredd i denna av många föraktade yrkeskår. På tal om det, så finns det två kända kvinnor, som växte upp på Långholmen i fångvaktarfamiljer – Julia Caesar och Anna-Greta Leijon. Den senare har beskrivit sin svåra uppväxt i boken ”Alla rosor ska inte tuktas”.

Ulrika ledde oss också till en gerillaodling, Kerstins rosenträdgård. Grundaren tyckte att ett visst trist område borde odlas upp, men fick inget gensvar. Då tog hon saken i egen hand och började utan lov anlägga en trädgård med massor av rosor. Så småningom godkändes den officiellt och blev ett omtyckt utflyktsmål. Tyvärr orkar Kerstin inte längre sköta om den, så den ligger sorgligt nog i förfall, men man anar den forna skönheten.

Vi hade som sagt inte tid att gå runt hela ön, Men Ulrika påminde om vad som hände på Långholmen den 8 augusti 1993, då ett JAS Gripen-plan störtade under en uppvisning på Vattenfestivalen. Det hela slutade osannolikt lyckligt, piloten hann skjuta ut sig och planet slog ned på en plats på Långholmen där det just då var folktomt. En kvinna som var i närheten fick dock lättare brännskador. I dag står det en liten skulptur på nedslagsplatsen med titeln ”JAS-minnet”. LDet föreställer en papperssvala med spetsen ner i marken. Det är inte ett offentligt konstverk utan beställt och betalt av Långholmens Hotell. Gissningsvis är man inte så förtjust på Flygvapnet över denna påminnelse om en minst sagt misslyckad flygning. Konstnären heter Tomas Qvarsebo, som har sin ateljé just på Långholmen.

Efter närmare en och halv timme tackade vi Ulrika för fin guidning, och jag kan varmt rekommendera Långholmen som utflyktsmål. Vi var några stycken som avslutade eftermiddagen på värdshuset med ett glas öl.

Birgitta Agazzi