En vinterdag för 60 år sedan lämnade Kerstin vår tidigare ordförande Sverige för att tillbringa en tid i Tanzania. I Sverige lämnade hon en orolig mor, -15 grader och snö. Hon reste tillsammans med sin man. De reste från Arlanda via London-Nairobi och kom till sist till Dar es Salaam och där var det sol och hett. En annorlunda miljö för den 30 åriga Kerstin. De kom att bo i två hus med en liten gård emellan. Fönstren på husen hade inga glas, i bästa fall fönsterluckor men det var helt ok tyckte de.

Dåtidens Tanganyika hade 1964 tillsammans med Zanzibar bildat en stat som kom att heta Tanzania. Dess första president Julius Nyerere var god vän med Olof Palme. Vid något tillfälle frågade Palme vad den nybildade staten behövde hjälp med, nästan allt visade det sig, men kanske främst utbildning.

Nyerere ville hindra invandringen till huvudstaden Dar es Salaam. Det beslutades därför att Kibaha en liten by fem mil in i bushen skulle bli platsen för en del av Tanzanias nya utveckling. Idag 50 år senare är Kibaha regionens huvudstad med 128 tusen invånare.

Eftersom det var utbildning som saknades enades fyra av de nordiska länderna, Sverige, Norge, Finland och Danmark att tillsammans starta ett projekt med inriktning på just utbildning. De första åren ägnades åt att bygga upp och få igång allt. Det visade sig bli väldigt lyckosamt och i början på 70-talet överlämnades projektet till tanzanierna själva.

Tjugofem år senare återvände representanter från de nordiska länderna och fann ett projekt med dålig ekonomi och frågan var, gick pengarna dit de skulle? Det resulterade i att en ny projektledning tillsattes. Det bestämdes  även att en flickskola skulle startas, de första skolorna vände sig endast till pojkar. Lärare anställdes och det beslutades att stipendier skulle delas ut till dem som var begåvade men inte hade pengar till utbildning, flickorna skulle även ha en plan för sin utbildning samt att de inte fick bli gravida.

Det nya projektet satsade på att bygga kök som gav ungdomarna mat fyra dagar i veckan, de måste ju orka studera. Projektet bestod alltså av stipendium, kök med mat samt vatten. Tre viktiga beståndsdelar. Detta visade sig vara framgångsrikt. Idag har Kibaha ett sjukhus och utbildningscenter med väldigt hög standard.

Men vad gjorde då vår ordförande? Ja det var väl tänkt att hon bara skulle vara ett ”bihang”, men vi som känner henne vet att detta inte är hennes cup of tea. Istället undervisade hon i bland annat svenska och gymnastik.

Att Kerstin hade fina år i Tanzania vet vi som hört henne tala med värme om både landet och det lyckade projektet.

Renée Lernestam