Det var inte bättre förr. I alla fall inte om man var arbetare på en fabrik.

För cirka ett år sedan hade vi besök av Jenny Schaub som då berättade om Gamla Gårda en spännande stadsdel full av liv och verkstäder. Hon talade om Remfabriken som lades ner 1977 och att där skulle allt stå kvar som det var då. Spännande tyckte vi och bokade en guidad visning.

Ja det såg verkligen ut som om allt fanns kvar som det var då. Det fanns en varpsal dit skickade väverskorna sina beställningar. Från varpsalen tog arbetarna varpen till vävsalen, det var ett tungt jobb så på 1920-talet byggde arbetarna en hiss som tog varpen mellan våningarna. Till hissen användes delar av uttjänta vävstolar, på fabriken slängdes väldigt lite. Laga och återanvända var ledorden.

Det var endast en ångmaskin som drev alla maskinerna på tre våningar så remmar slingrade sig mellan våningarna.

Endast naturmaterial användes i remmarna. Disponent Torsten Holmstrand gillade inte konstmaterial.

I fabrikslokalerna var det för det mesta kallt. Kylan förvärrades såklart av alla maskiner i stål. Däremot på kontoret hade man fiffigt nog en kamin innehållande sand. På natten när elen var billig, de kunde redan på den tiden, värmdes sanden, elen stängdes sedan på dan men värmen dröjde kvar i sanden.

Disponenten hade full koll på sina arbetare från sin arbetsplats. Perfekt inställd för honom satt en ”skvallerspegel” på fönsterkarmen. Ingen kunde smita från sin arbetsplats innan dagsverket var slut. Dessutom var Remfabriken ett av företagen som fick sig tillsänt en normaltidsklocka. Denna klocka styrde sedan många övriga klockor i staden detta för att vi av praktiska skäl skulle ha en enhetlig tid att rätta oss efter.

Barnarbete var vanligt på den tiden. Från 12 års ålder var det okej att arbeta i Remfabriken. Personalvården var såklart annorlunda än den är idag. Lunchen intogs i allmänhet i hemmen. De flesta bodde nära. Dasset fanns på gården men 1947 installerades två toaletter inne.

För att vi skulle få en känsla för hur det var på Remfabriken när det begav sig startade vår guide några av maskinerna. Det var ett förfärligt oväsen och ännu värre var det såklart när alla maskiner var igång.

Idag är Remfabriken ett levande museum med en förening som sköter allt. Det vävs band och spetsar som sedan finns till försäljning. Museet är öppet vissa tider för allmän visning.

Renée Lernestam
sekreterare