Året är 2035. Sverige har förändrats. Inte över en natt, men målmedvetet. I kommuner och regioner runt om i landet har äldrefrågor gått från att vara ett särintresse till att bli en självklar del av samhällsbygget. Vi träffar två pensionärer som lever mitt i den nya verkligheten. 

”Det är första gången jag känner mig helt trygg som äldre” 

Intervju med Ingrid, 79 år, ensamstående – bor i trygghetsboende i Tidan. 

Vi möts i den ljusa gemensamhetslokalen i Ingrids trygghetsboende. Det är förmiddag, kaffet puttrar och i bakgrunden pågår en stickcaféträff. Ingrid vinkar glatt.
– Här är det alltid liv och rörelse, om man vill, säger hon och ler.
– Men det bästa är att man också får vara ifred. Det är frivillighet i allt.

För tio år sedan bodde Ingrid kvar i sitt hus utanför Tidan. Hon trivdes – men oron växte. – Jag älskade huset, men det blev för tungt. Och ensamheten… den smög sig på. Det var inte bristen på människor, utan bristen på sammanhang. 

När kommunen började bygga trygghetsboenden även utanför Skövde förändrades allt. – Det här hade aldrig hänt utan det tryck som vi i SPF Seniorerna satte. Politikerna började förstå att äldre inte är en homogen grupp – och att trygghet ser olika ut för olika människor. 

Boendet är kommunalt, men i samverkan med civilsamhället. SPF Seniorerna ansvarar för delar av programverksamheten. – Vi har föreläsningar, kulturkvällar, promenadgrupper, digital hjälp. Och barn från skolan kommer hit ibland. Det är generationsmöten på riktigt. 

Nära vård – på riktigt 
När vi frågar Ingrid om vården skrattar hon till.
– Förr sa man ”nära vård”, men det kändes mest som ett slagord. Nu är det verklighet. Hon har en fast läkarkontakt på vårdcentralen i närheten och tillgång till geriatrisk kompetens vid behov.
– Jag slipper dra min livshistoria varje gång. De känner mig. Och när jag behövde hjälp efter en höftoperation fungerade hemtjänsten utan problem. Det handlade inte bara om minuter – utan om mig som människa. 

”Jag är pensionär – men också en samhällsresurs” 

Intervju med Lars, 72 år, gift – aktiv i föreningsliv och lokal utveckling

Lars möter oss på biblioteket där han just avslutat ett möte med kommunens ungdomsråd. Han är pensionerad ingenjör – och idag mentor i ett kommunalt program. – Jag slutade jobba, men jag slutade inte bidra, säger han. – Det är en enorm skillnad mot hur det såg ut förr.

Efter pensionen var Lars rädd för att bli osynlig.
– Samhället hade länge en bild av äldre som en kostnad. Men SPF Seniorerna drev hårt frågan om äldre som resurs – och det förändrade mycket. I dag finns strukturer för att ta tillvara äldres kompetens.
– Jag bidrar några timmar i veckan. Det ger mening, gemenskap och självkänsla. Och kommunen vinner på det – både ekonomiskt och socialt. 

Mobilitet som möjliggörare 
Lars och hans fru bor kvar i villan utanför tätorten.
– Det hade varit omöjligt utan kollektivtrafiken. Nu går det anropsstyrd buss, samordnat med regionen. Jag kan ta mig till möten, kultur och vård utan att vara beroende av bil. Mobilitet har blivit en frihetsfråga.
– När man kan röra sig, kan man delta. Det är så enkelt – och så avgörande. 

Gemenskap som grundpelare 
Både Ingrid och Lars återkommer till samma sak: gemenskapen.
– Ensamhet är inte ett individuellt misslyckande, säger Ingrid allvarligt.
– Det är ett samhällsansvar. Och nu tas det på allvar. 
Kommunen samarbetar med SPF Seniorerna, PRO och andra organisationer för att skapa mötesplatser.
– Det handlar inte om bingo varje dag, skrattar Lars.
– Det handlar om meningsfulla sammanhang, där människor i olika åldrar möts. 

”Sverige blev starkare när äldre fick det bättre” 
Innan vi går frågar vi vad de vill säga till dagens beslutsfattare – de som fortfarande formar 
framtiden. Ingrid svarar utan att tveka:
– Investera i äldre – det betalar sig. I trygghet, i hälsa, i mänsklig värdighet. 
Lars fyller i:
– Se oss inte som slutet på något, utan som början på något nytt. Erfarenhet är en tillgång.

År 2035 är det inte längre en vision. Det är verklighet. Och det började med att äldrefrågor sattes i centrum.