”Det gamla såta paret” – om några förtjänar det epitetet i vår Draken-Kungsholmenkrets så är det väl Kalle och Birgitta Borg? Möt dem på hemmaplan i denna intervju!

Jag möts av framdukat lunchkaffe med äppelkaka i Borgarnas vardagsrum på Stagneliusvägen i Fredhäll. Vi ska göra ett dubbelporträtt med förra styrelseordföranden och nuvarande sammankallande för Socialmedicinska arbetsgruppen (Birgitta) och SPF-avdelningens Mr Allt-i-allo: kalfaktor, limericksnickrare, valberedningsledamoten, mm, mm (Kalle). 

Ett stabilt, terränggående team som premiärträffades i en nöjeslokal på Surbrunnsgatan hösten 1961, han hade varit på Stadion och kollat på friidrott, hon var ute med kompisarna, telefonnummer utväxlades, kontakter togs i ömsesidig nyfikenhet. Det var samma år som Berlinmuren byggdes, den revs 1989. Kalle o Birgitta ingick äktenskap 1963, det står fortfarande intakt! Tätt inpå blev fästfolket barnfamilj, numera är sönerna mogna män, Thomas 61 och Peter 59. Familjen betyder mycket för Kalle o Birgitta, barnbarn gläder, som alla mor- och farföräldrar vet. 

Birgittas föräldrar var egna företagare i skobranschen (de reste och sålde en gros till butiker) men mamman hade en bakgrund som sjuksköterska. Hemmet låg i Enköping (”Lika tråkigt som ryktet säger” enligt Birgitta) men när hon var 14 flyttade de till Stockholm och hon sattes i flickskola (”Inte kul alls”). Sen, efter att ha bättrat på matte- och fysikbetygen, blev det sjuksköterskeskola för hela slanten (”Det var där mitt drömjobb fanns”). Hon gick en lärarutbildning i skrået på Röda Korset och diversifierade sig på olika vis: vak på S:t Görans sjukhus, utbildning av museipersonal så att de kunde ge akuthjälp åt besökare som överväldigats av en målning. 

Och sen blev det mer av samma: lärare för sjuksköterskor på Stadshagsskolan, socialmedicin, hälso- och sjukvårdsadministration på Universitetet (”Plus pedagogik!”) och Hej och hå! som hon ofta utbrister. Om något saknades i bilden så var det sannerligen inte energi. 

Birgitta har länge plågats av psoriasis. Det vill man inte ha. Det tyckte hon också, och gav sig i kast med åkomman på 80-talet genom att ta anställning som vårdutvecklare i Psoriasisförbundets regi. Det innebar mycket resande i landet, förhandlingar och annat. (Sverige har ca 300 000 tusen drabbade.) 

Sedan sadlade hon om igen, och fram till 1992 finner vi Birgitta i försvarsposition, dvs hon jobbar för Blå Stjärnan som ingår i totalförsvaret: livsmedelsförsörjning, djurvård, sånt. Men det var en parentes. Hon startade eget företag, Vårdslussen Rehab med uppdrag via Försäkringskassan och privata företag och drev detta t o m år 2010. 1990 kom politiken in i bilden.

Kalle var anställd som montör i televerket på 60-talet. Via studier klev han uppåt och blev något så fint som ”institutsingenjör” från SSTA, Stockholms stads tekniska aftonskola. Öh, undrar ni som inte vet, men den som googlar finner lätt: Tillkom 1939 efter stadsfullmäktigebeslut. 1966 namnändring till Tekniska aftonskolan. Teknisk utbildning kvällstid för arbetande - ett slags ”komvux” Stängde 1973. 

Kalles inriktning var elektronik: 6:30 på morgnarna tog han T-banan vid Kristineberg och gav sig ut och satte ihop telestationer med andra televerkare. På kvällarna: SSTA. Resultat: han blev försäljningsingenjör, krängde elkomponenter åt en av de större leverantörerna, Gösta Bäckström, kanske mest förknippade med rörbestyckade förstärkare och radioapparater.

(Företaget startades 1930 och gick till himlen i och med försäljningen till Ericsson kring 1990 – dit Kalle följde med).

Kalles karriär sammanföll ju med en revolutionerande utveckling på telesidan. Transistorn (1948) hade redan gjort sitt segertåg när han klev in i branschen, men den ännu större förändringen var klivet från mekaniska komponenter till digitala, dataåldern kallad. Den krävde ju halvledare av alla upptänkliga format, integrerade kretsar (det du och jag kallar chips) och miniatyrisering – Motorola, Texas Instruments…, ni känner igen namnen.

Måste ju ha varit en fascinerande epok för en gammal televerkare, en ”resa” för sådana som Kalle – som dessutom jobbreste mycket rent geografiskt). 2002 tog han ut en avtalspension från Ericsson och året därefter skrev han in sig som SPF-medlem, Birgitta några år senare.

Herrskapet Borgs SPF-karriär tog alltså sin början i millenniets begynnelse. På inrådan av den legendariske Felix Eriksson, ordförande under det första decenniet i det som då hette SPF S:t Göran Kungsholmen, tog Birgitta plats i styrelsen. Det var en slitstark rekrytering, hon ärvde ordförandeklubban efter Felix 2010 och behöll den i tolv år.

På kuppen fick föreningens distriktsstyrelse nyttja hennes kompetens i två år, och inte nog med det, i förbundsstyrelsen var hon ledamot i sex!

Nu är det framför allt lokalfrågan som engagerar. ”Grrrr” säger båda, ”att det ska vara så svårt för kommunen att ordna till utrymmen för oss att träffas i”.

Text och foto:
Bengt Magnusson