Månadens novell april - maj 2024
Skidoverallen
Tryck på: Läs mer
Skidoverallen
Varumärket CRAFT skapades någon gång i mitten på 1970-talet av Sveriges Förenade trikåfabriker eller Eiser, som det hette i dagligt tal. Avsikten från början var att tillverka high-tech-underkläder för stridspiloter. En ganska smal nisch som ganska snart utökades till att även omfatta sportkläder av mycket hög kvalitet.
Vid denna tid arbetade jag på Eiser och som en extra förmån för de anställda var det att ibland få tillfälle att köpa andrasorteringsprodukter ur företagets gemensamma produktion. Jag hade just köpt mig ett par skidor för att kunna följa med mina små barn på skidutflykter. När jag därför fick möjlighet att för ett lågt pris kunna köpa en CRAFT-overall av senaste modell, så slog jag till.
Söndagen efter mitt inköp var en perfekt vinterdag med mycket snö och några grader kallt. Dessvärre var båda mina barn bortbjudna på födelsedagskalas så jag fick därför ge mig ut på egen hand för att testa mina nya skidor och min nya overall.
I terrängen vid YMER-stugan hade jag hört att det skulle finnas fina spår. En blick på anslagstavlan informerade om att det skulle finns ett markerat enmilsspår. Följ bara de vita prickarna som är uppsatta överallt tipsade en van motionär som jag talade med. En mil, skulle jag verkligen orka åka så långt. Kan väl inte vara så farligt tänkte jag, jag får väl ta det lugnt och vila mig emellanåt under vägen.
Jag gav mig väg och det var verkligen en underbar dag, solen sken från en klarblå himmel och snön lyste gnistrande vit. Det var också ett mycket fint spår som var lätt att följa och jag kanade på så gott jag kunde. Jag hade fått lära mig att om det kom någon bakifrån som körde fortare så skulle man flytta sig ur spår och släppa förbi denne. Jag hann inte många hundra meter innan det dök upp en skidåkare bakom mig med betydligt högre fart och som jag blivit lärd klev jag åt sidan och se han hade en overall nästan likadan som min. Han morsade kollegialt när han åkte förbi och jag fortsatte min tur. Efter några hundra meter till kom jag ifatt en familj, mamma pappa barn, som också var på utflykt. Jag kan ju hänga på dem tänkte jag, men när jag kom lite närmare ropade mamman:
- Flytta på er ungar nu kommer det en sån där igen.
Därför fick jag lägga alla mina krafter på att snabbt komma förbi och även att köra ifrån dem så att de inte skulle se att jag körde lika sakta som de. När jag väl kommit utom synhåll, frustande som ett ånglok och med tungan hängande i navelhöjd, var min avsikt att te det riktigt lugnt, men det dröjde inte mer än en liten stund så kom jag ifatt nästa familj på söndagsutflykt. Samma historia upprepades och det var inte för sista gången heller.
När jag var tillbaka vid YMER-stugan så var jag rejält trött och till min stora förvåning såg jag att jag kört en hel mil på bara en timma och femton minuter. Dagen efter var det inte lika roligt. Jag gick som en åttiåring helt förstörd av träningsvärk.
Men jag hade fått blodad tand och blev framöver en flitigt återkommande besökare i skidspåren och så småningom lärde jag mig allt bättre. Tjugofem år senare åkte jag mitt tionde och sista Vasalopp. Jag har genom åren fört dagbok på min träning och mitt skidåkande och hade då avverkat närmare tvåtusen mil. Utan den snygga skiddräkten hade det nog inte ens blivit hundra.
Länkar till tidigare införda noveller:
