Österlen

Uppdaterades: 10 juni 2018
  • Utanför Glimmingehus

Kvillebygdens SPF-are på "Läs och res"- tur till Österlen

Vi var 56 förväntansfulla resenärer från Kvillebygden som en tidig morgon i slutet av maj steg på bussen för en fyradagars tur till Österlen, den sydöstra delen av Skåne. Vi hade förberett oss genom två träffar tidigare på våren, då vi fick information och en del att läsa om våra resmål. Nu var det alltså äntligen dags att i verkligheten få uppleva det vi läst och pratat om.
Efter en fikapaus på Björkäng utanför Varberg fortsatte vi söderut för att vid Laholm lämna vår västra kust och fortsätta mot Åhus på den skånska ostkusten. Den första av resans alla goda måltider fick vi på Åhus Gästgivaregård.
I Åhus fick vi också träffa den första av våra guider i Skåne. Det var en färgstark herre med röda hängslen och vegamössa, som både berättade om sin hemort och som med glada tillrop och goda råd lotsade vår chaufför Andreas genom Åhus smala gator och snäva gathörn. Att Andreas egentligen klarade sånt på egen hand, märkte vi vid flera tillfällen senare under resan.

På väg mot vårt hotell, Svea i Simrishamn, hann vi stanna vid Ravlunda kyrka, där både Olle Adolphson och Fritiof Nilsson Piraten har sina gravar. Olle Adolphson, som bodde i trakten under många år, önskade bli begravd just där med utsikt in över Österlen och ut över havet. På Piratens gravsten läste vi den välkända texten: "Här under är askan av en man som hade för vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972."
Piraten mötte oss också, när vi kom fram till vårt hotell, bland annat på en tavla i matsalen, den matsal med servering som heter just Restaurang Piraten.
Vi stärkte oss med goda hotellfrukostar, och vi kopplade av om kvällarna vid gemensamma middagar. Däremellan blev dagarna innehållsrika med utflykter till spännande och sevärda platser, många med historisk anknytning.

Hemma kan vi se en av vårt lands största skeppssättningar, den vid Blomsholm utanför Strömstad. Nere vid Kåseberga på Österlen tog vi oss upp till den allra största i Sverige, den 67 meter långa och 19 meter breda Ales stenar. Fornlämningen kan visa upp många sidor beroende på årstid, väder och vind och de förväntningar och föreställningar man har om platsen - som en kultplats, som en begravningsplats, som en solkalender .... Eller också kan Ales stenar vara som vid vårt besök, en vacker plats för utflykt och picknick för glada skolklasser.
Vid Glimmingehus, i mycket runda tal omkring tusen år yngre än skeppssättningen, möttes vi av två tidsenligt klädda guider. En av dem tog oss med in i den medeltida borgen, medan den andra tog hand om dem som föredrog en bildvisning av byggnaden i stället för att i borgens dunkel kliva omkring på både många och höga trappsteg. Glimmingehus är Nordens bäst bevarade medeltidsborg, och vi fick bland annat höra om dess byggherre och hans familj men också om "Vildmannen", en stenfigur som man måste hälsa artigt på och hålla sig väl med, för att han inte ska ställa till förtret.

På Christinehofs slott kom vi ytterligare närmare vår egen tid. Två damer i stilig, dåtida klädsel berättade där för oss om den driftiga och dugliga grevinnan Christina Piper som år 1725 köpte Andrarums alunbruk och tolv år senare lät uppföra slottet på lämpligt avstånd från det osande bruket. Christina bodde för det mesta på ett av sina större slott, och Christinehof användes mest som hennes kontor, när hon besökte alunbruket.
Förutom att vi hade hört om riddarliv på Glimmingehus och slottsliv på Christinehof, fick vi också en aning om hur "vanligt folk", bönder, pigor och drängar hade det, när vi besökte Bonderumsgården. På korsvirkesgården, där de fyra längorna omger en kullerstensgård, finns många inventarier och redskap kvar. Det var nästan så att Österlenskalden Theodor Thufvessons ord tonade mellan gårdens längor: "Mitt hjärta bor i en gammal gård, en gammal gård på slätten, med vita längor och svalebon under takens mossgröna brätten..."

Ett par stadsvandringar bjöd också resan på. I Ystad fick vi följa i Kurt Wallanders spår, och i Simrishamn fick vi till och med kika in i vår entusiastiska guides egen frodiga täppa, gömd på en lummig bakgård bland gamla, låga hus.
Dag Hammarskjölds Backåkra, ett ställe lämpat för återhämtning och meditation, fick ett kort besök, och i Tomelilla fick vi se filmer och rekvisita på "Världens minsta filmmuseum / Världens största Hasse & Tage-museum".
De flesta av oss hade inte sett en levande stork förut, men i storkhägnet i Fulltofta i närheten av Ringsjön fick vi se desto flera, både inne i hägnet och utanför. Vi kom lagom till matningen av fåglarna och fick höra, att storkarna med förtjusning äter små tuppkycklingar, djur som människan inte tycker sig ha nytta av.
När vi bildligt talat hade sett oss mätta på storkarna, fortsatte vi till Adolfssons fisk vid Ringsjön, där innehavaren själv, Carina, presenterade sig och bland annat berättade, att hon är Skånes enda kvinnliga yrkesfiskare. Serveringens specialitet är gös, fångad av Carina, och vi var många som var överens om att den här måltiden var resans godaste, gös, potatiskaka, ramslökssås och några gröna primörer, sparris och ramslök.

Vi hade hunnit se mycket under våra dagar i Skåne, men ännu var hemresedagen kvar. När vi hade stuvat in vårt bagage i bussen, lämnade vi Svea i Simrishamn och körde norrut. I Kivik hälsade vi på Piraten, som stod staty nära hamnen, iklädd en färggrann halsduk som någon "handarbetets vän" hade klätt honom i.
Vi fortsatte till Kiviks Musteri, där vi fick information om det mesta som rör äppelträd och odling, och där vi sen fick tillfälle att handla i musteriets butik. Affären var full av lockande drycker, de flesta med äpple som bas, och det var åtskilliga kilon med flaskor och förpackningar i kassar och kartonger som det bereddes plats för i bussens bagageutrymmen.
Ett sista besök var kvar, innan vi lämnade Skåne, Kaffestugan Annorlunda vid Stenshuvuds nationalpark. Här är det en ung barnfamilj som ser till att de gamla traditionerna följs med kakbuffé och med trivsamt gammaldags inredning i serveringslokalerna. Efter att ha ätit oss mätta på vetebröd, mjuka kakor och småkakor lämnade vi Skånes östkust för att köra åt nordväst, till dagens lunch på Gröna Hästen i Laholm.
Det blev till sist bussfika vid Torpasjön söder om Kungsbacka, och där avtackades våra duktiga reseledare, Inga-Lill Sörgard och Håkan Vikstål. Presenter från Kiviks Musteri överlämnades, och alla enades om, att resan hade varit välordnad och intressant, att maten hade varit god, vädret fint, ressällskapet glatt och trevligt, ja, att allt hade fungerat precis som det skulle.
Text: Christel Kempton

Publicerades: 10 juni 2018 Uppdaterades: 10 juni 2018