Monica Ulfhielm gjorde rubriker i media häromsistens när hon nekades nytt leasingavtal för en elbil på grumliga grunder. Hon ansågs för gammal!

Det kanske inte var det smartaste leasingföretaget, Arval (som ägs av en jättebank, BNP Paribas), kunde ta sig för med en ledamot i SPF:s förbundsstyrelse. Och det pudlades och ursäktades och som en märklig twist tog inte Diskrimineringsombudsmannen DO upp detta flagranta exempel på åldersdiskriminering. Ärendet avskrevs till ingens förståelse. Men DO tyckte det var bra att ”ärendet synliggjordes”, enligt referat i den artikel i Senioren som ni kanske ännu inte har slängt i pappersåtervinningen (nr 2/2025, sid 36).

Jorå, Monicas nässkinn sitter inte där bara som prydnad. Det vet jag som var anställd i den branschorganisation – Svensk Energi – hon anställdes i som vd år 2000. Tre år fick vi tillsammans med ett 70-tal kolleger och jag minns en effektiv, motiverad och framåt dam som nog fick lägga på några extra kol i gamet eftersom hon inte rekryterades inifrån branschen. 

Vi backar bandet lite: Monica jobbdebuterade i det sena 60-talet på Riksdagens upplysningstjänst (mycket lärorikt!) för att gå till SACO och stanna i tio år bland statliga utredningar och programskrivande till kongresser. Den minst sagt kontroversiella utredningen om löntagarfonder – Feldts beryktade ”jävla skit” – låg på hennes bord och lärde henne mycket om det politiska spelet; hon nämner här utredningens siste ordförande, Allan Larsson, med respekt. 

Men i höjd med 1980 lockades hon över till arbetsmarknadsdepartementet av Ingemar Eliasson och stannade i fem år. Där blev hon involverad i datoriseringens späda inträde bland tidens verkligt viktiga samhällsomformande fenomen, hanteringen av dess förmodade effekter på sysselsättning och arbetsmiljö och sådana frågor, som hon sen packade ned i sin korg av erfarenheter. 

Hennes därmed vunna meriter förde henne till Nacka kommun (stadsdirektör 1985–1990), Kommundata (dotterbolaget Norrdata med 300 anställda och en rasande snabb strukturell utveckling), tre år som direktör för Karolinska sjukhuset på 90-talet. 

Det jobbet var svårt, ”etiskt knepigt” säger Monica nu och minns det som ett smolk i sin annars positivt färgade erfarenhetsbägare.

Sån där samlad erfarenhet behövdes i hög grad i den nyskapelse som var Svensk Energi, en sammanslagning av väletablerade enheter i energisektorn, främst på elsidan, med en uppsättning mäktiga egon som visste bäst.

För min egen del var det hur lyckosamt som helst: Monica såg till att mina drömmar om ett jobb på EU-nivå (efter nära 20 år på svensk och nordisk hemmaplan) matchades mot förväntningar hos den europeiska paraplyorganisation i vilken Svensk Energi var nationell medlem. Kort sagt, jag kunde flytta till Bryssel och uppgradera min chefredaktörstitel till att inkludera ”EU-korrespondent”. Det flöt på till pensionering årsskiftet 2015/16.

Och då smiddes nästa länk i vårt förhållande. Jag avtackades efter 34 år på jobbet och det kändes bra, jag hade ju grovt sett fått tillbringa andra halvlek på den europeiska arenan med Bryssel som bas, Paris som bostadsort allteftersom och allt vad det innebar av kontakter, stimulans och vidgade vyer. Som jag minns det bjöd jag in Monica att komma till mottagningen och det blev ett kärt återseende efter ca tolv år. En fin bok hade hon slagit in i presentpapper och den pryder sin plats i min hylla med coffee-table-sized books: Världsarv – Människans mästerverk (som sätts i händerna på hugade barnbarn vid besök). 

”Lycka till i livets andra halvlek” hade hon skrivit på ett kort. Inte för att jag är helt säker på att leva till 134 men målsättningen är väl OK. 

Det andra hon gjorde var att spänna ögonen i mig och uppfordrande föreslå att jag skulle gå med i en pensionärsorganisation. Jaha, sa jag och höll hårdare i proseccoglaset, vilken då?

Svaret får ni gissa er till.

Så nu möts vi igen, den ratade billeasaren och redaktören för inte en energibranschtidning utan dito för en liten periodisk trycksak utgiven av en lokalavdelning i – SPF. 

Monica är sig helt lik efter nio år, sportig som hon är, slank och vältränad Tjejmilenlöpare, padelspelare, mm. Körsångare ända från tidigt 60-tal i Allmänna Sången i Uppsala (Skandinaviens äldsta akademiska kör), där hon tog en pol mag med statistik och statskunskap. Springer som ett torrt skinn på konserter och älskar operor.

Nu änka efter en älskad make som gick bort förrförra året vid 86. En son och en dotter, tre sonsöner, livets smaskiga efterrätt.

Hon är synnerligen aktiv i denna pensionärsorganisation där hon sitter i förbundsstyrelsen sedan 2017, men räknar med att lämna i någorlunda närtid efter de här åtta åren. Ett uppdaterat Hälso-, sjukvårds-, och omsorgspolitiskt program är på gång, det gällande antogs 2017 med en uppdatering två år senare. Åtta huvudavdelningar, allt från ansvars- och samverkansfrågor till en lång räcka hälsofrämjande åtgärder, vaccination, munhälsa, förebyggande av fall.

SPF Seniorerna säger att det är viktigt att alla har tillgång till en god och jämlik vård och omsorg som utgår från individens egna behov och villkor. För att behoven ska kunna tillgodoses krävs en palett av flera åtgärder.

Monica var djupt engagerad i en omfattande förändring av stadgarna för några år sedan. Inför årets kongress 2 – 4 juni kommer vissa smärre justeringar att presenteras.

­Det program vi skriver om nu har nationell syftning, säger Monica. ”Nära vård”, fallolyckor, kompetensutveckling, strukturella frågor, de är exempel vi behandlar. 

En känslig fråga är ”rätten till (min) egen död”. 

­En av programbilagorna beskriver legaliserad dödshjälp i ett antal länder. Rätten att få avsluta sitt liv – jag finner det väldigt svårt att landa i ett definitivt svar. En parlamentarisk utredning bör tillsättas för att ge frågan en allsidig belysning. 

­Det verkar som om vi i Sverige under de senaste åren hamnat på efterkälken i denna svåra fråga.

Text och foto:
Bengt Magnusson