Mikael Stattin har studerat pensionsåldern under hela sin forskarkarriär. Han tycker att arbetslivet behöver bli mer flexibelt och anpassat till äldre. Själv jobbar han på så länge hälsan håller.

Mikael Stattin, professor i sociologi vid Umeå universitet, har fyllt 65, en siffra som fortfarande signalerar pensionsålder för många i vårt samhälle. Men han har inga planer på att sluta jobba. Flera forskningsprojekt rullar på, och med stort engagemang i rösten beskriver han sitt forskningsfält: Äldre i arbetslivet.

Mikael började studera dessa frågor tidigt i sin karriär. Doktorsavhandlingen handlade om pensionsåldern. Men det blir lite speciellt att själv kliva i åldersgruppen som man har forskat om i alla år.

– Nu, när jag själv är 65, har jag konstaterat att pensionsfrågan faktiskt är svår och komplex. Forskningsresultaten som jag har pratat om i alla år stämmer överens med verkligheten.

Han skrattar till och funderar en liten stund.
– Ja, det är en process som pågår under en tid och påverkas av många faktorer, som hälsa, ekonomi, arbetsmiljö. Det är mycket man överväger.

Det är förstås lättare att fortsätta arbeta länge i ett yrke där kunskap och erfarenhet värderas högt, och när jobbet inte är så fysiskt belastande. Just universitetslärare är ett yrke där många medarbetare stannar kvar länge, konstaterade Mikael. Det är svårare för dem som har fysiskt belastande yrken att orka.

– Det finns inte många byggnadsarbetare som inte har någon form av förslitningsskada i kroppen vid 65 års ålder.

Tidpunkten för när människor väljer att gå i pension påverkas alltså av en mängd olika faktorer. Dessa kan studeras på flera nivåer. En är den övergripande makronivån som handlar om pensionssystemet och strukturer i samhället. En annan är mikronivån, närmast individen. Den kan handla om familjesituationen, den individuella hälsan och ekonomin.

En tredje nivå som inte har studerats som mycket är den så kallade mesonivån, som ligger mellan de förra två. Då hamnar vi på organisationsnivå, på arbetsplatserna. Hur ser arbetsmiljön ut för att människor ska orka vara kvar? Hur mycket kan arbetet anpassas till äldre personers ändrade förutsättningar?

– Det finns en spänning mellan dessa fält. Politiken vill en sak, att fler ska jobba längre. Men det är många individer som varken vill eller orkar göra det. Och arbetsgivarna verkar inte heller göra mycket åt det, om man ska vara ärlig.

Mikael Stattin har nära till skämt, är lätt att prata med och ta sig tid att förklara komplicerade sammanhang inom sitt forskningsområde. En ger fördel förstås, sett till hans roll. På väg till en konferensföreläsning stannar han upp flera gånger för att hälsa på bekanta. Det är just nätverkandet han uppskattar mest med dessa tillställningar.

Stattin står snart utrustad med mikrofon framför publiken och berättar om sin forskning. Han sammanfattar målsättningen – att faktiskt förbättra för äldre medarbetare att orka och kunna vara kvar längre på jobbet, om de själva önskar det. Även personer med tyngre och slitsamma yrken borde få möjligheten.

– Vi har tittat på anställdas egen inställning sin pensionsålder och väljer att kalla det för pensionspreferens. Vi ser att det är förändringsbart, den egna pensionsåldern är inte huggen i sten. Och ur ett arbetsgivarperspektiv är detta intressant.

Nu fokuserar Mikael Stattin och hans forskargrupp på att ta reda på mer om vilka arbetsplatsförhållanden som spelar en stor roll för att fler ska orka och vilja arbeta längre. Den första frågan handlar om vad arbetsgivarna faktiskt gör idag. Ett stort antal arbetsplatser, både i offentlig och privat sektor, större och mindre arbetsplatser, har därför fått en kät med frågor om vad de gör för att behålla den äldre arbetskraften.

Mikael Stattin frågar vad publiken tror om resultatet, och det blir lite surr i åhörarskaran. När ingen räcker upp handen för att våga sig på en gissning, visar Mikael Stattin sina staplar.

– Åtta av tio arbetsplatser har inga strategier för att underlätta ett förlängt arbetsliv för sina äldre medarbetare. Här finns både stora behov och mycket stora utvecklingspotential.

Enbart sex procent av arbetsplatserna hade särskilda, riktade insatser till äldre medarbetare, och ytterligare elva procent hade delvis det. 

Några åhörare kommer med sina funderingar och Mikael Stattin bidrar själv med en egen analys:

– Arbetsgivarna gör ofta samma insatser för alla. Den svenska traditionen av kollektiva lösningar är så pass stark, att det kan vara främmande för arbetsgivare att ta till särskilda grepp för vissa grupper. Det här är en utmaning som handlar om normer och kultur.

Kollegan Daniel Seldén, som också är med och presenterar, berättar om ett nätverk som forskarna startat i norra Sverige. Sammanlagt 17 forskare möter praktiker för att diskutera vad som kan göras på arbetsplatserna. De vill se vilka hindrar det finns, men också vilka möjliga vägar som kan öppnas.

Sammanfattningsvis är bilden dessvärre dyster, enligt båda forskarna, som ser behov av insatser på flera nivåer.

– Vi ser att det är brist på kunskap, brist på insikt och ett väldigt lågt beredskap, säger Mikael Stattin.

Gruppen äldre är väldigt heterogen vad gäller möjligheter och intresse av att arbeta i hög ålder, förklarar Mikael Stattin. Men det finns faktiskt många som vill jobba längre.

– Den gruppen växer. Det ser vi inte minst på olika bemanningsföretag som dyker upp för just pensionärer.

Text: Enikö Arnell-Szurkos 
Chefredaktör Äldre i Centrum

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Äldre i Centrum, som utges av Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.