Minnesord

Barbro Westerholm var en unik personlighet inom svensk politik under sex decennier med en inre kraft och styrka som få har uppvisat. Ständigt i rörelse och med ett brinnande engagemang i alla frågor där hon kände att hon kunde göra skillnad. Länken i hennes politiska gärning var hennes socialliberala syn att ta kampen för alla de som inte själva kunde eller orkade kämpa själva.

Barbros insikt om orättvisorna i samhället kom i unga år när hon blev medveten om hur orättvist samhället såg på kvinnor och män i 30- och 40-talets Sverige. Som ung amanuens på farmakologen fick hon själv uppleva hur hon inte bara behandlades annorlunda för att hon var kvinna utan även att lönen var mycket lägre än de manliga motsvarigheterna. Det väckte en vilja att spränga alla glastak för kvinnor och ledde till att hon ofta var den första kvinnan som tog plats på arenor som tidigare helt dominerats av män.

Barbros utnämning till generaldirektör för Socialstyrelsen väckte stor uppmärksamhet 1979, men historisk blev hon först när hon som nyutnämnd gick ut och mötte demonstranter som ockuperat myndighetens trappa för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Detta blev startskottet på ett livslångt arbete för att allas rätt att bestämma över sitt eget liv så länge det inte går ut över någon annan.

I Barbro Westerholms memoarer berättar hon själv hur tiden som generaldirektör fick henne intresserad av att arbeta med politik. Efter valet 1988 blev Barbro ledamot av Sveriges riksdag, ett uppdrag hon hade från 1988–1999 och 2006–2022. När hon lämnade riksdagen var hon inte bara äldsta ledamoten med sina 89 år utan även en av de ledamöter som suttit där längst och hon var högt respekterad och uppskattad av riksdagskollegorna över alla partigränser. Hennes tid i riksdagen präglades av att skapa allianser, sitt stora kontaktnät i och utan för Sverige och sin okuvliga vilja att aldrig ge upp. Många saker som vi idag anser är självklarheter startade som en tanke hos henne.

Under åren 1999–2005 var Barbro förbundsordförande för Sveriges Pensionärsförbund, numera SPF Seniorerna. Hennes arbete för äldres rättigheter påverkades i hög grad av samtal med sin mormor och pappa. Under åren som förbundsordförande blev hon en stark röst för seniorer som inte känner att de har en plats i samhället efter pensionen. För att verkligen lyfta fram de äldre som en resurs för samhället ville hon ersätta ordet pensionär med ordet årsrik, vilket även blev hennes privata signum. Efter sin tid i riksdagen fick SPF Seniorerna möjlighet att anställa hennes som sakkunnig. Hennes vilja var att ägna sina kommande år till att arbeta mot ålderismen i samhället och för självvalt livsslut.

Det är omöjligt att sammanfatta Barbro Westerholms betydelse för svenska samhället på några korta rader eller ens räkna upp alla de områden där hon bidragit med sin kunskap och engagemang. Likaså är det omöjligt att förklara vilket tomrum som hon nu lämnar efter sig. Inte bara för SPF Seniorerna utan för alla de grupper som såg henne som deras självklara företrädare. Våra tankar går nu till hennes familj och vi minns Barbro med oändlig tacksamhet.   

Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna     
Peter Sikström, generalsekreterare SPF Seniorerna