Årets mörkaste dygn! En sådan morgon ligger mången "årsrik" (Barbro Westerholms fyndiga benämning på oss pensionärer) gärna kvar i sängen litet extra och njuter av att vara ledig. Ändå har ett hundratal trotsat det gråkalla vädret och begivit sig till Amorinasalen klockan tio för att "spisa" jazz, ett suveränt sätt att vakna till liv så att det spritter i kroppen.

Det är årets sista onsdagsjazz, denna gång med en grupp som spelat dixielandmusik ända sedan 1962. Musikerna består av sex grånade gentlemän i vita skjortor, rosa slips och blåsinstrument som glittrar och glänser i estradens rampljus. De hälsas välkomna av Ulf Blanche, en av pensionärsföreningens mesta eldsjälar.
Jan Stolpe, trumpetare och orkesterledare, stampar igång med "Who´s sorry now", en 20-talslåt som blev populär genom Ella Fitzgerald och på 50-talet blev en hit genom Connie Francis´ version. Den användes flera gånger som filmmusik som i "En natt i Casablanca" med bröderna Marx. Den svenska texten "Nu fick du tji.." är mindre poetisk.

Orkestern har en egen Marx, basisten Magnus Marcks, som istället blir milt poetisk när han levererar en ljuv version av den svenska folkvisan "Jag vet en dejlig rosa".
Pianisten Pelle Larsson exekverar läckert Duke Ellingtons "Take the A train" som kommer och går så säkert som pendeltågen genom Sollentuna sällan mäktar med.
Dixie Group 62 får oss i stämning med sköna låtar som "It had to be you", "Indian summer", "Miss Annabelle Lee", musik som vi i publiken nostalgiskt minns från skoldanser, folkparker, Nalen, studentrum tillsammans med en grammofon, kompisar och en flaska Vin Rouge d´Algerie. "Memories of you" leder minnet till Karl-Gerhard som sjöng den om sin dotter Fatima: "Tiden går, klockan slår, du är tretton år". Eller "åtti år", tänker jag, "och det duger också bra".

Som avslutning spelas Louis Armstrongs "Sleeping time down south" men nu är vi klarvakna varför slutklämmen "White Christmas" passar bättre inför dagens väntande julklappsköp.