Extraläsning nr 108 mars 2018

Uppdaterades: 26 mars 2018

Engelbrektsbladet  – Extraläsning
Germund Olinder lämnade in en hel liten novell om ett extraordinärt minne. Det kan ni läsa här och några fler som inte fick plats.Dessutom om ett samtal med Gunilla Björlin, geriatriker, med demenssjukdomar som specialitet och som  har forskat om minnet.
Och mer konsumentnytt.

Ett minne, komiskt men farligt
Ett minne, som har bitit sig fast hos mig, handlar om en babian. För cirka 25 år sedan var min hustru och jag på resa i Sydafrika. Från Kapstaden köpte vi en utflykt med chaufför, som också var guide, i området söder om Kapstaden. Transportmedlet var en liten Volkswagenbuss, i vilken vi var de enda två passagerarna.

Vid tillfället färdades vi längs en väg med en slänt ner mot vägen på den ena sidan och en slänt ner mot havet på den andra sidan. Vägsidan mot havet markerades med vitmålade stenblock på cirka en halv meter med kanske 20 meters mellanrum. Guiden berättade då om babianer, som det är gott om i området. Bland annat sade han, att det var ganska vanligt att ledaren för en flock babianer satt på en sådan sten och höll uppsikt över flocken. Och, mycket riktigt, såg vi efter en stund just det. ”Chefen” satt på en vitmålad sten och i slänten på andra sidan var hela flocken.

Jag frågade chauffören om jag kunde stiga ur bilen och fotografera babianhannen. Jo, babianerna vår så vana vid människor, så det kunde jag göra. Efter att jag odramatiskt tagit några bilder vände jag och började gå över vägen för att stiga tillbaka in i bilen. När jag gick lade jag märke till att en liten babianunge i flocken satt och skrek. Det tyckte jag var lite märkligt, men först efteråt förstod jag att han var rädd för mig, när jag kom gående emot honom. Det förstod dock ledarbabianen, som sprang efter mig. Hans steg var ljudlösa över asfalten, så jag hörde inte att han kom. Men chauffören, som satt kvar i bilen, märkte det och vrålade så mycket han kunde, vilket gjorde att apan hejdade sig något. Då hände det märkliga att han ändrade sig och hoppade in genom chaufförens nervevade sidofönster, klev över hans axel och över axeln på min hustru, som satt bakom honom och satte sig längst bak i den lilla bussen.

Det var ju ingen önskvärd situation att ha en vild apa, som är sju gånger så stark som en människa, i det lilla utrymmet. Då visade chauffören rådighet och tog en rattkrycka, som han hade bredvid sig, och lyfte över huvudet. Förmodligen förstod babianen att han skulle få en rejäl smäll, om han försökte attackera oss, så vi hann springa ur bilen och dra igen skjutdörren. Då uppstod den komiska situationen, att vi alla tre stod utanför fordonet och apan satt därinne.

Medan vi stod och funderade på vad vi skulle göra, gav babianen dock upp och hoppade ut samma väg som han hade kommit in. Gissa om vi var snabba att hoppa in i bussen och sätta oss i säkerhet. Komiskt men farligt.
Germund Olinder 

Jag minns
en sensommardag under 80-talet. Jag och min man bodde i en ganska stor villa och hade bestämt oss för att ta emot en amerikansk flicka som skulle studera en termin vid universitetet.
Hon såg sig omkring och sa genast: ”Så fint ni har det, tjänar ni mycket pengar?”. Vi svarade något lite svävande. Nästa fråga gällde det stundande valet i USA: ”Röstar ni på ’republicans’ eller på ’democrats’?” Vi slingrade oss även betr. detta. Tredje frågan: ”Är det något man inte ska fråga om här i Sverige?”
Birgitta Burman 

När jag var riktigt liten kunde jag inte säga spårvagn, så det blev nåne i stället. Ett uppskattat nöje var att åka ett varv med fyrans spårvagn med mamma. Efter kriget kom de moderna spårvagnarna av mustangtyp, A25. De hade en ensam sittplats längst fram till vänster om föraren. Den platsen var som gjord för en ung ”diggare” då man hade uppsikt både framåt och på föraren hur han framförde vagnen. Bäst var att åka medsols, det vill säga ytterspår, för då fick man åka längre än om man åkte innerspår. En rundtur tog cirka en timma. 

Ett minne med anknytning till Engelbrekt som inte jag själv var med om. Det var en järnvägsintresserad kamrat som gick in på Östra station och i biljettluckan ville köpa en biljett till Stockholms central. Du har nog gått fel, du ska ta spårvagnen här utanför, linje 5. Nej tack jag ska ha en biljett till tåget, via Rimbo och Uppsala. Kamraten blev nog betraktad som lite udda men efter mycken tidtabellsslagning och prisuträknande så fick han sin järnvägsbiljett till Stockholm C. 

Ett minne från mycket unga år var att jag ofta gick ner till Stureplan för att köpa tidning till pappa i kiosken som låg under ”svampen”. Det speciella var att jag ofta glömde bort att ta på mig skorna utan knallade iväg i bara tofflorna. Pinsamt även om det bara var två kvarter. 

En lekplats som jag uppskattade var den så kallade ”skrammelplatsen” som låg vid Värtavägen. Där fanns det ett riktigt flygplan, en riktig buss som man fick klättra i dessutom en hel trave med bräder som man kunde snickra med Såg, hammare och spik kunde man låna. Jätteroligt. Tänk om det skulle finnas sådana kreativa lekplatser i dag!
Göran Däcker

 Jag minns innan jag reste till Israel våren 2017 att många sa till mig: Hur vågar du med tanke på alla terrordåd? Den 7 april skulle jag på hotellrummet kolla nyheter och väder på Tv då jag fick se bilder i direktsändning från Åhléns och människor som i panik sprang utefter Drottninggatan i Stockholm.
Vera Sundberg

Samtal med Gunilla Björlin.
När jag höll på med numret om minnen blev jag förstås nyfiken på att veta mera om hur vårt minne fungerar. Varför man t.ex. nästan automatiskt får fram minnen från barndomen vid hög ålder.
Gunilla Björlin, geriatriker och terapeut har forskat om just minnet och hennes specialitet som läkare är minnet och sjukdomsdiagnoser beträffande minnet.
Jag sökte upp henne och fick svar på många av mina frågor.
Varför minnen från barndomen dyker upp. Det beror på att en ung hjärna är helt vidöppen och som barn lever man livet helt här och nu. Man har varken då eller sedan klart för sig och absorberar händelser och saker helt utan restriktioner. Man har ännu ingen gard gentemot omgivningen.
Hur man känner igen ett minne beror på hur man förhåller sig till Sanning, Fakta och Upplevelsen i sig. Därför kan ett minne av en händelse vara olika för olika personer t.ex. i en familj. Där avgör konstellationen, familjemedlemmarna emellan, ofta upplevelsen av en händelse på ett sätt så att sanning och fakta kan förvrängas. Samma sak kan inträffa vid vittnesmål.
Gunilla säger att ett uttryck som senildement inte är relevant längre. Det började man använda för så där hundra år sedan. Senilitet betyder åldrandet och  är inte en sjukdomsbenämning. Att vara senil är helt enkelt att vara gammal.
Demens betyder ”utan själ”. Att vara dement innebär däremot att ha en kognitiv skada i hjärnan.
Det finns många olika typer av demenssjukkdomar beroende på vilken del av hjärnan som är skadad. Det kan vara en skada av vaskulär art, d.v.s. kärlorsakad eller det kan vara Alzheimers sjukdom. Alois Alzheimer levde i slutet av 1800-talet. Redan då blev sjukdomen klarlagd, men det tog 50 till 60 år innan definitionen blev allmän.
Tillståndet hos en person kan vara mild, mellansvår och svår. Nivåerna kan växla från normal, kognitiv svikt och demens, därtill kan de olika nivåerna gå omlott.
Alla kan drabbas av demenssjukdomar även i unga år, men det är vanligare ju äldre vi blir. Och tyvärr är det då så att eftersom medellivslängden hela tiden ökar drabbas allt fler. Men att kalla någon senildement skall vi inte göra idag.

Agneta Liljedahl 

Mer konsumentnytt
Kylan och din mobil

Det är främst batteriet i din mobil, men även skärm och elektronik som på verkas när temperaturen är under noll. Ska man använda mobilen i kyla bör man ha den i någon innerficka. (Min egen mobil som låg i en ytterficka en dag med 6 minusgrader visade helt fel längd på en promenad som var c:a 8 km lång)

Modeindustrin och textilierna
Modeindustrin hör till klimatbovarna. Den måste se till att plagg och material återanvänds, att kläder kan hyras ut, att giftiga ämnen inte släpps ut i vattendrag och luft och att nya miljövänliga textilier kommer till användning. Viskos kan vara ett alternativ då det framställs av cellulosa, som tas från förnybar skog. Men för att cellulosan ska bli viskos fordras många giftiga kemikalier. Men det behöver inte vara ett problem om viskosen tillverkas i ett slutet system. Svenska fabriker måste då byggas om, vilket är dyrbart. Därför har produktionen lagts ner och den och miljöproblemen flyttats till Asien i stället, där vatten och luft förorenas. För närvarande undersöks emellertid möjligheten att återuppta viskosproduktionen då flera företag är intresserade. Det skulle ju även ge nya arbetstillfällen och minska transportkostnader.

 

 

 

Publicerades: 26 mars 2018 Uppdaterades: 26 mars 2018