Vandring i Villastaden

En småmulen novemberdag samlades en skara från SPF Karlaplan på Floras kulle i Humlegården runt guiden Johan Haage, vid det här laget välbekant för många, och skådade ned på det lilla område som kallas Villastaden tvärsöver Karlavägen.

  • Foot: Lillebil Björkman

Området avgränsas i norr av Valhallavägen, i öster av Stureparken och väster av Engelbrektsgatan. I syd–nordlig riktning ligger Floragatan och Villagatan, och de korsas av en del av Östermalmsgatan. Det är framför allt Floragatan och Villagatan man tänker på när man talar om Villastaden.

Det är märkligt att tänka att Villastaden på sin tid tedde sig som något lika djärvt och nydanande som Hagastaden gör i dag. Johan Haage påminde oss om att Östermalm mot slutet av 1800-talet var rena landet och verkligen gjorde skäl för sitt dåvarande namn Ladugårdslandet. Men det skulle snart ändras. På 1870-talet hade man börjat bygga exklusiva flervåningshus på norra sidan av Humlegården utmed den gata som fick namnet Sturegatan. Det blev snobbrännan på modet, berättade Johan. Förutseende personer insåg att här fanns en utvecklingspotential, som det heter nu för tiden. En sådan person var Henrik Palme, som med stöd av intresseföreningen Stockholms byggnadsförening, köpte in en bit mark norr om Humlegården. Där skulle det uppföras stadsvillor i stil med vad han sett på sina resor i Europa, bl.a. i Wien. I snabb takt byggdes runt 1890 ett antal exklusive villor.

För att hindra att det byggdes höga hyreshus belade entreprenörerna tomterna med servitut i form av följande restriktioner: husen skulle vara "i villastil", vara fristående och det måste finns en förgård. Men, men, regler är till för att brytas mot. Vad en villa är fanns inte definierat i lag, och det utnyttjades till att bygga överdådiga hus, som inte motsvarar det vanligt folk kallar villor. Många av de ursprungliga villorna revs ganska snart och ersattes av mer inkomstbringande flervåningshus. I det längsta har dock regeln om indragna fasader respekterats, men på Östermalmsgatan 42 visade Johan oss på ett hus som bröt även mot den regeln. Det kom byggherren undan med genom en hänvisning till att det byggdes på en tomt som var avstyckad och att man "glömt" att överföra servitutet vid avstyckningen. Som Johan påpekade har advokater under årens lopp tjänat multum på att bistå vid alla de tvister som uppstått vid rivning, ombyggnad och nybyggnad i området.

Floragatan 3 kunde vi studera den Curmanska villan. Nåja, villa och villa, det liknar mera ett litet romerskt palats. Carl Curman var läkare och dessutom duktig skulptör. Men framför var han känd som förespråkare för hälsosamma bad och lät bl.a. bygga Sturebadet. Curman och hans hustru höll kulturell salong i sin villa, där samtidens elit samlades. Det var, som ofta, frun som bekostade det mesta. Hon var dotter till den förmögna tändsticksbaronen Carl Lundström. I dag är det säte för Thailands ambassad. Grannhuset, nr 1, inrymmer också en ambassad, Malaysias.

Villastaden verkar vara attraktivt för diplomatiska inrättningar. På Karlavägen 35 ligger Polens ambassad, och runt hörnet, på Villagatan 2, i det forna Adelsköldska palatset, ligger polska residenset. Indien har en residensbostad på Villagatan 13, och längre upp, nr 21, ligger Tjeckiens ambassad. Tidigare låg Belgiens och Sovjetunionens ambassader på denna gata. På Östermalmsgatan 36 ligger Rumäniens ambassad, i ett hus som länge beboddes av släkten Palme, och där växte Olof Palme upp. På Floragatan 13, i ett hiskeligt fult hus från 1970-talet, låg en kort tid Tjeckoslovakiens ambassad.

Ett annat fult stilbrott utgör Floragatan 10. Som Johan konstaterade: Alla arkitekter har sina dåliga dagar. Johan hade själv bott i ett av de nya husen, på Villagatan 9–11, ett funkishus från 1930-talet, som knappast heller kan säga direkt smälta in i miljön. Glädjande nog finns det ändå kvar många vackra och stilenliga hus. Alla har sin historia.Vi kunde inte se på alla, och i detta referat ges bara smakprov.

Den Rettigska villanVillagatan 3 var den första flerfamiljsvillan som byggdes, lite stridande mot den ursprungliga planen kan man tycka. Den är i dag säte för Vitterhetsakademin. Där finns några rum bevarade från 1880-talet, bl.a. ett kök. Det är något mycket ovanligt, för som Johan påpekade brukar kök och badrum vara det som åker ut först när nya ägare vill sätta sin prägel på huset.

Det stiliga Wallenbergska husetVillagatan 4 är däremot fortfarande bostäder. Och har man runt 30 miljoner att spendera kan man köpa sig en våning där. Villagatan 12 stod långt in på 1970-talet intakt i samma familjs ägo sedan det byggdes 1882 och saknade centralvärme. Vid försäljningen efter att den sista släktingen avlidit utnyttjade staden sin förköpsrätt och lät inrätta en förskola här. En smula originellt kanske, men man får gratulera barnen som får vistas i denna kulturmärkta idyll.

Villagatan 13 ligger det höga hus som kallas Kreugerpalatset, eftersom Ivar Kreuger bodde där. Han nöjde sig inte med en enda lägenhet utan lät slå ihop två till 700 kvm, så han fick lite utrymme. Vad han nu skulle med det till, för han levde mycket tillbakadraget. Efter hans död gick lösöret på auktion. Johan berättade att köerna ringlade sig runt hela kvarteret, och t.o.m. vardagsföremål såldes till fantasipriser, precis som när Ingemar Bergmans efterlämnade ting såldes. Andra prominenta personer som bott där är Knut Haijby, känd från en rättsskandal på 1950-talet, och Gösta Boman. Huset var för sin tid mycket modernt med badkar, i marmor, och "automobilboxar" i källarplanet.

I dubbelvillan Villagatan 14–16 bodde Lotten von Kraemer, en rik arvtagerska, som aldrig gifte sig. Hon levde otroligt sparsamt, unnade sig inte nya kläder utan blev känd som en "trasfröken", förföljd av buspojkarna på gatan. Hon hade litterära ambitioner men blev aldrig uppskattad som författare. Genom att donera hela sin förmögenhet till en litterär akademi, förverkligad 1913 som Samfundet De Nio några år efter hennes död, har hon ändå skrivit in sitt namn i svensk litteraturhistoria. Samfundet var mycket radikalt för sin tid: fyra stolar är reserverade för kvinnor, fyra för män, och ordföranden skall varannan gång vara en man, varannan en kvinna.

Floragatan 4 bodde på sin tid den förmögne Herman Rasch. Han hade en imponerande konstsamling, bl.a. en Rembrandt. Den stals men återfanns i en rishög av några barn dagen innan rishögen skulle eldas upp! Man får hoppas att upphittarna fick en belöning. Rasch var också filmentusiast och skulle säkert ha gillat att huset senare blev säte för Anders Sandrews stiftelse.

Ja, många hus är i dag inte längre bostäder, vilket var den ursprungliga tanken. Anledningen är förstås att det i dag är både dyrt och svårt för en familj att bo så där. När det begav sig höll man sig med en ansenlig tjänarstab: kokerska, husor, betjänter, hushållsfröken, sällskapsdam m.fl. Vi har redan nämnt att många hus i dag inrymmer ambassader och residensbostäder, akademier, daghem och som sagt stiftelser. Andra exempel är Bokförlaget Natur & Kultur i ett nytt hus, som först innehades av Skogsindustriföreningen, och därför kallas Skogsindustrihuset (Karlavägen 31/Villagatan), Sveriges Läkarförbund (Villagatan 5), Läkartidningen (Villagatan 8) och Axel Johnson (Villagatan 6).

Johan erinrade om det som han berättade under vandringen i Lärkstan, att man drog vissa lärdomar från Villastaden när Lärkstan  inrättades. I båda fallen får man alla fall vara tacksam om husen får stå kvar och att en kulturhistoriskt intressant epok bevaras. Härmed vidarebefordras också Johans lästips: "Östermalm" av Lennart af Petersens (foto) och Per Wästberg (text).

Vi slutade vår vandring i Stureparken, som anlades 1910, på platsen för en då förfallen fattigkyrkogård. Först hade man tänkt bygga en skola där men protesterna blev för många, så det blev en park. Helt förtjusande, omgiven av vackra husfasader. Vi gav förstås en applåd åt vår kunniga och trevliga guide, Johan, som så fick gå in på ett kafé och värma sig med en kopp kaffe innan nästa omgång tog vid – för som vanligt var intresset så stort att vi fick lova att dubblera promenaden.

Birgitta Agazzi