Vi befinner oss i en utomordentlig ny situation och tid i vårt land och i våra liv.

Jag lever i två parallella världar.

En i mediebruset med radio, tv och sociala medier med ständig ny information angående läget p.g.a. viruset och dess konsekvenser.
Det är allvarligt och ska tas på allvar. Det kräver stort ansvarstagande av oss alla.

Med mycket information på väldigt kort tid tar rädslan tag i oss. Rädslan för okontrollerad spridning, bristen på vaccin, ev. brister på vårdplatser, rädslan för de stora ekonomiska konsekvenser som följer med och som redan är ett faktum. Rädslan för världen, länder i karantän.

Mötesplatser för gemenskap som minskar. Ensamhet som blir mer påtaglig under rådande omständigheter.

Detta läge i Sverige är helt unikt i våra egna liv.

Jag upplever det som att jag lever i ett slags undantagstillstånd. Det är närapå overkligt. Det kom ganska snabbt från att först bara vara ett virus i Kina - och nu en pandemi!

I min andra parallella värld börjar våren spira, man hör fågelsång, solen lyser däruppe på berget Billingen (som idag!) och man ser ovanligt många människor i rörelse i naturen.

Där upplever jag inte corona. Där är livet sig likt, som det ska vara denna årstid om allt är som vanligt.

Så underligt att känna så - undantagtillstånd och rädsla och samtidigt tillstånd av glädje för de små händelserna!

Vi får vara vaksamma och ansvarsfulla en kortare eller längre tid innan allt kan bli bättre igen! Men rädslan får inte få fäste i oss. (Säger det till mig själv för att minska den!)

Vi får i detta svåra fortsätta hoppas.

Nu måste jag leva det Lilla livet med restriktioner. Vara glad åt mitt hem, min altan, ordna med mat eller köpa lunchlåda från restaurang, ha kontakt med vänner per telefon, sms och Messinger, vara med mina barn och barnbarn utomhus på lagom avstånd, höra ngn säga 'I love you farmor', höra på musik, läsa en god bok och så -hoppas att vi ska se ljuset i slutet på tunneln eller glädjas åt plantan som spirar i jorden som får stå som en bild för hoppet.

Hoppet, som är det sista som överger oss!

Vi hörs! Var rädda om varandra! ♥️

Lena Tunhede