På många platser i Finland och Sverige firas helgen genom att bränna bål och på vissa platser med fyrverkerier och smällare. Valborgselden, valborgsmässobålet eller, den i folkmun kanske populäraste beteckningen, majbrasa, ska inte förväxlas med en vårdkase som är en eld som varnar för krig eller örlog.

De flesta svenskar firar Valborgsmässoafton, men förbinder inte firandet med den heliga Valborg. Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna.

Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden.

Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och tidigare tradition. När Sverige kristnades på 1000-talet, byggdes vissa av de kristna kyrkorna på den gamla religionens högtidsplatser och knöt också rumsligt an till de rådande högtiderna.