Himlen var jämngrå och luftfuktigheten var så hög den kunde vara utan att det kan kallas regn, när alla morgonpigga resenärer inväntade resans start. Då kändes det i alla fall lite uppiggande när det kom en alldeles solgul buss och plockade upp oss. När vi väl var på bussen och Meta hade räknat in oss alla trettioen deltagare, kom regnet. Och det hängde med oss mer eller mindre ända tills vi kom fram till Norrtälje och lunchstället Åtellet.

Efter en riklig och välsmakande måltid, kom dagens guide Michael Blum för att ta oss med på en promenad i Norrtälje. För mig hade detta tidigare varit en vit fläck på kartan så staden blev en riktigt trevlig bekantskap. Norrtälje kommun har ca 60 000 invånare (själva staden ca 20 000 invånare) och ca 13 000 öar och kobbar! Under somrarna tredubblas invånarantalet till ca 180 000! Man kan förstå att staden kallas Roslagens pärla!

1719 brände ryssarna ner i princip hela staden. Den byggdes upp igen, enligt en ny stadsplan från 1722. Staden har klarat sig tämligen bra från 1960-talets rivningsvurm så mycket av trähusbebyggelsen från 17- och 1800-talet finns kvar.

Himlen sprack upp och förutom en liten regnskur hade vi riktig tur med vädret!

Under stormaktstiden var vapentillverkning stadens stora industri. Under 1800-talet var den en populär kurort där man kunde packa in sig i lera, som sades kunna bota det mesta. Under vår vandring fick vi bl a höra om en lag som antogs 1860 om att det är förbjudet att bada i Norrtälje-ån efter skymningen. Denna lag gäller än idag.

Vår guide stämde upp i sång lite då och då under vandringen och plötsligt fick han syn på en god vän som var ute och promenerade. Michael bad vännen att sjunga tillsammans med honom. Det visade sig att vännen var den nu 90-årige Carl Anton så dom sjöng tillsammans Carl Antons fina sång Om maskros och tjärdoft! Ett mycket uppskattat och trevligt inslag!

Michael Blum och Carl Anton sjön för oss

Efter stadsvandringen gick färden mot Furusund. Där blev det fika på värdshuset och en liten promenad fram till huset där Astrid Lindgren brukade tillbringa somrarna. Det var där hon skrev Emil i Lönneberga, efter att ha varit barnvakt åt en ovanligt livligt liten pojke. Även August Strindberg hade då och då varit gäst på ön.

Sedan var det dags att kliva på båten Skraken som tog oss till Norröra, ön där mycket av Saltkråkan spelades in. Guiden Michael var väl insatt i allt som hade med filmen att göra. Han är god vän med mannen som spelade Pelle när han var barn, så på så sätt fick vi en hel del berättelser om själva inspelningen och hur det var att som barn få vara med om det hela. Vi gick till huset som var Snickargården i filmen.

Några orkidéer fick vi inte se, men däremot många fina ängar med massor av gullvivor, mandelblom, tjärblomster, förgätmigej mm.  Himlen då var alldeles blå och vinden hade mojnat, vilket gjorde att Norröra förmodligen visade sig från sin bästa sida.

Fulla av intryck åkte vi tillbaka till Norrtälje och hotell Roslagen, där det bjöds på middag och, för de flesta av oss, en ganska tidig kväll i säng.

Dag två var första stoppet Dannemora Hembygdsförening, där vi bjöds på fika och nyckelharpsmusik av riksspelemannen Per Gustav Järnberg.

När färden gick vidare, följde valonbruksguiden Inger Ganea med i bussen. Vi passerade Dannemora gruva. Den nämndes för första gången i skrift på 1400-talet, men man tror att man kan ha brutit järnmalm där redan på 1100-talet. Låg fosforhalt gjorde att kvaliteten på Dannemora järnmalm var mycket speciell och eftertraktad. Området har ett 80-tal dagbrott och under den höga laven finns ett 600 meter djupt skakt. Gruvan lades ner 1993. Ett försök har gjorts att starta upp gruvan igen, men då gick företaget i konkurs. Nu finns åter planer att öppna upp gruvan igen. Får se om bättre järnpriser kan hjälpa till den här gången.

Guiden Inger tog oss också med till Österby bruk och vallonsmedjan, där vi fick veta mycket om smidesteknik och arbetsförhållanden. Vi tittade även in i en smedbostad från 1700-talet.

Sedan var det dags för Lövstabruk. Efter lunch tog nästa vallonbruksguide, Ulrika Sandström Klinth, hand om oss. Lövstabruk är en väldigt vacker bruksmiljö med mängder av byggnader. Vi fick en intressant visning av själva herrgården. Under tidigt 1600-tal kom ca 200 valloner hit för att bearbeta järnet från Dannemora gruva. Släkten de Geer har ägt bruket under tretton generationer, men då det sedan blev för svårt att driva och underhålla allt, har det ombildats till en stiftelse och statens fastighetsverk har ansvar för själva byggnaderna.

Tack och lov fick alla väderappar fel! Det skulle vara regn hela dagen, men förutom lite stänk var det helt ok. Nöjda och trötta äntrade vi åter den solgula bussen, som tog oss tillbaka till Falun. Tack Meta för en trevlig tur!

Ulla Immler