Vårens sista vandring gick längs Lurån i Rog mellan sjöarna Rogsjön och Utgrycken. ”Vandringen i den här miljön är bra för själen”, brukade Bengt Rogström säga. Bengt var en av förgrundsfigurerna när det gällde att ställa iordning den här leden (skyltning, röjning, brobyggen etc.).

När man går in på den gamla forvägen vid Lurgården upplever man i början tystnaden och lite längre fram kan man höra bruset från ån. Annat var det för över hundra år sedan. Då var det liv och rörelse. Massor av människor i arbete, hästar som drog slädar eller vagnar med kol och järnmalm, rök från kolmilor, knarrande från stånggången, ljudet från kvarnar, gruvan, sågarna.

Efter ett tag kommer vi fram till Lurgruvan. Här bröt man järnmalm i ca 100 år fram till 1896. Idag är de fem gruvhålen inhägnade och vattenfyllda. De två djupaste, 20 respektive 28 meter, hade också orter (gruvgångar). Malmen kördes med häst till Svabensverks masugn (4,5 mil).

Vi går vidare och kommer fram till Styggborn (eller Lurbyn, Spökbyn, Mörkbyn), ett trolskt område med gammal skog. 1866 fanns här 26 timmerhus som kan ha nyttjats som bostäder till gruvarbetarna och som läger för de som körde malm. Idag kan man bara se delar av grunderna om man skrapar lite i mossan. Det sägs att man inte ska vistas där ensam eftersom det kan hända en del konstiga saker där.

Nu är vi snart uppe vid sjön Utgrycken, en vacker plats att fika på. På vägen dit upp såg vi ett träd som kanske var rivet av en björn. Björnar är inte ovanliga i området.

Silja och Olle Lagerberg och Bengt Östberg

Mätta och belåtna går vi sedan över en bro, förbi ett dammhus där vi hade turen att få se en strömstare leka i vattnet. Därefter fortsätter vi färden på andra sidan av Lurån. Här är det bara en smal ganska stenig stig. Vattnet i ån strömmar på vissa ställen ganska mycket för att på andra rinna lugnt och stilla. Utgrycken ligger 70 meter högre än Rogsjön.

Blommande blåbärsris

Vi kommer till ett ställe som kallas Hjulhusbromyren, som kanske är det äldsta kulturområdet i Rog. Härifrån gick förr en 200 meter lång stånggång till gruvan. Genom den kunde man pumpa upp vattnet ur gruvan. Lämningar finns kvar på platsen.

Färden fortsätter ner mot den 15 km långa Rogsjön. Strax innan Luråns utlopp i sjön fanns förr ett stort antal kvarnar. Den malda säden fick man ofta transportera hem genom att bära säckarna på ryggen.

Om vår vandring gjorts på hösten hade vi kanske få se en del laxöringar på sin vandring uppför ån. De har förresten stor betydelse för flodpärlmusslans fascinerande fortplantning.

Det blev en vandring med en hel del historia och djurliv. Synd bara att inte fler än 14 SPF:are fick vara med om att få höra och se hur Lurån forsar fram i en härlig terräng. Nu gör vandringarna ett uppehåll till hösten.

Text Bengt Östberg, foto Silja Lagerberg