Här står ett påkostat bröllopsbord uppdukat. En bröllopsfest kunde ofta pågå i sju dagar!

Världsarvet Hälsingegårdar består av sju gårdar från 1800-talet. De visar hur oberoende bönder uppförde rikt utsmyckade rum eller egna byggnader för fest. Det finns idag omkring tusen hälsingegårdar.

Hit åkte vi, en busslast SPF-seniorer från Falun, en dag i juni.

I Alfta mötte vår guide och vi startade med kaffe och smörgås på Världsarvscentrum vid hälsingegården Ol-Anders.

Ol-Anders består av tre tvåvånings parstugor, alla med vackra brokvistar. En av dem användes enbart som festlokal och inte som bostad. Den stora festsalen har vackra väggmålningar i originellt dalmåleri, frihandsmålningar och schablonmåleri. Dalmålningarna tros vara gjorda av en Rättviksmålare.

Bruket att bygga stort och inreda påkostade rum för fest började redan under 1600-talet. Allteftersom byggdes fler och större hus, vilket kulminerade under 1800-talet. Då kunde en enda gård ha 10-15 inredda rum, varav ett par användes till vardags och resten till fest. Vid den tiden byggde bönderna ofta hela parstugor enbart för fester, som i Ol-Anders.

Världsarvscentrum i Alfta inhyser också Emigrantmuseet, där man kan följa Brita Olsdotter och Erik-jansarna på deras strapatsrika resa från Alfta till Bishop Hill i Amerika i mitten av 1800-talet.

Erik-jansarna var en kristen sekt under ledning av Erik Jansson från Biskopskulla, som 1844 flyttade till Hälsingland och bildade ett samfund. Jansson ansåg att läsandet av bibeln ledde till syndabefrielse, varför inget ytterligare dop eller konfirmation behövdes. Nattvard behövdes inte heller. Han ansåg också att läsandet av andra religiösa skrifter än bibeln var hädiskt, och anordnade därför bokbål. Efter att flera gånger fängslats emigrerade han och några anhängare till Illinois. Där byggde de upp kolonin Bishop Hill, som fick sitt namn efter Erik Janssons födelsesocken Biskopskulla.
Många tog steget att följa rörelsen till Amerika. Elva skepp av olika storlekar avgick från Gävle, Söderhamn och Stockholm med kolonister. De flesta emigranterna kom från Hälsingland.

I Ol-Anders fick vi också tillfälle att se konstnären Mårten Anderssons utställning med samtliga grafiska verk. Han är en målare känd för en färgsprakande stil, med kopplingar till folkliga traditioner i Hälsingland. 2015 mottog han Prins Eugen-medaljen.

Nästa hälsingegård på programmet var Pallars söder om Alfta. Den herrgårdslika gården har flera vackra brokvistar och en sängstuga med mycket välbevarat väggmåleri. Motiven är stadsbilder och miljöer från olika delar av Sverige. Ofta var konstnärerna dalkarlar som reste till Hälsingland för att måla i gårdarna. En av dem kallades Blåmålaren på grund av sin förkärlek för blått. Väggarna i Pallars är målade av honom.

Så var det dags för linet. Linet har en intressant historia i Hälsingland. Efter lunch vid Växbo Kvarn tog vi en promenad genom Trolldalen med lämningar av forna tiders linberedning. Hos Växbo Lin fick vi se det moderna väveriet vars maskiner ändå har många år på nacken.

I bussen fick vi en snabblektion i linberedning av vår guide, från skörd och torkning till repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling.

Som avslutning skulle vi få prova på hälsingeostkaka. Den serverades i hälsingegården Löka, också den med vackra väggmålningar. Ostkakan med saftsås och bär smakade fantastiskt gott, tyckte alla.

Hemfärd genom regnskurar till ett ganska soligt Falun efter en upplevelserik dag i grannlänet.

Text: Margareta Nissby Foto: Per Börjesson och Margareta Nissby