Än en gång har SPF ordnat en resa med hemligt mål. Reseledare även denna gång var Gunnar Helgesson som med stor erfarenhet har förmåga att hålla spänningen vid liv. Skulle vi studera världsarv här eller kanske i Hälsingland?

Bussen snurrade runt i en del vägskäl och rondeller och efter en kort rundtur kring Lugnet och världsarvet i Falu bergsmansbygd for vi till en början norrut till Söderås där vi förutom den underbara utsikten över Siljan även fick intres­sant information om missionshuset "Bönhuset i Söderås". Det tillhör numera Rättviks missionsförsamling. Huset är byggnadsminnesförkla­rat och innehåller ett flertal vägg- och takmålningar ur bibliska historien. Målningarna gjordes 1903 och har liksom hela huset genomgått omfattande renove­ring på 1990-talet. Vi bjöds där på kaffe med tillbehör.

Vi for sedan en rundtur i Tällberg, som utgör ett utmärkt koncentrat av den kultur som är typisk för Dalarna där Gustaf Ankarcrona satt sin prägel på både byggnader och hela miljön. Bussen rullade vidare till en av Dalarnas fin­aste sevärdheter, Hildasholm, i Leksand som var en "morgongåva" av mecena­ten och kungliga livmedicus Axel Munthe till hans engelska maka Hilda. En del av oss hade varit där tidigare men det är all­tid nya saker man kan lägga märke till och få information om vid en vandring i den gamla ärevördiga byggnaden. Vi hade god tid för den sakkunniga guid­ningen.

Därefter gick bussfärden vidare in i Leksand till Hotell Korstäppan där det bjöds på en efterlängtad välsmakande måltid. Mätta och belåtna färdades vi på en del småvägar till Sätergläntan där vi fick veta om kursverksamheten där och fick tillfälle att beundra vad som till­verkats av diverse hemslöjdsalster både träsaker och diverse vävnader och andra textilier. Så småningom gick färden åter till Falun efter en ur många synpunkter innehållsrik dagsutflykt.

Både vi som farit på hemlig resa förr och de som var med för första gången trivdes med Gunnars småtrevliga presentationer under resans gång, även inne­fat­tande en del allsång med dalamelodier.

Text: Hans Nilsson