När man åker det som numera heter riksväg 50 (och även benämnes Bergslagsdiagonalen) norrut från Falun mot Svabensverk ser man på höger sida av vägen vid Nyfäboden mellan Balungsstrand och Lamborn en hög rest sten. Den är försedd med text i en drakslinga och ser därigenom ut som en runsten från vikingatiden.

De flesta som i ögonvrån noterar den när de åker förbi undrar säkert varför den står där - gamla runstenar är inte vanliga i Dalarna. Trycker man på bromsen och stannar inser man att stenen inte är från vikingatiden utan "bara" cirka hundra år gammal och är rest som en hyllning till Udd Hans i Nyfäbon.

(Visserligen ska man undvika att göra snabba och oreflekterade inbromsningar när man kör på en riksväg - men i det här fallet är det nog inte så farligt. Trafikflödet är bara cirka 700 fordon per dag att jämföra med 15000 mellan Falun och Borlänge).

"Åt minne av Udd Hans Andersson för 30-årigt oegennyttigt arbete på Balungsvägen. Envikens befolkning reste vården 1922".

TECKNINGSLISTA
för insamling av penningmedel till en minnesvård åt Udd Hans Anderssons i Nyfäbon minne.

Till Envikens befolkning.

Av historien lära vi, att alltsedan forntiden brukats genom minnesvårdar till eftervärlden bevara minnet av någon av dess på sin tid och i olika områden särskilt bemärkt person, vilken utfört storverk. Om vi blicka omkring i de olika byarna så skola vi finna mest i utkanterna små röda stugor med gröna täppor omkring. Frågar man någon gammal person om dessa stugors och täppors tillkomst, så blir svaret i regel så: Ja, det var en dräng och en piga som gifte sig och fick sig på ett eller annat sätt en jordbit, för det mesta en stenbacke att odla, och efter ett långt, hårt, träget och med största sparsamhet och umbäranden fört liv, så blev resultatet ett eget litet hem åt sig själva och sina barn.

Det har med rätta sagts att den som fått två strån att växa där förut endast ett växt, den har utfört en forsterländsk gärning. Därför ha dessa män och kvinnor, kanske omedvetet, utfört ett fosterländskt och kulturarbete av oskattbart värde. Så all heder åt dem.

De allra flesta av oss äldre personer i socknen kände ju Udd-far i Nyfäbon, och vi kunna ju gott säga även hans livsverk, "Balungsvägen". Också han började som de i inledningen nämnda 1840-talets män i allmänhet med två tomma händer, men han var tydligen av större mått än de flesta, för han hann ju med ännu mera. Han hade nämligen åtskilliga kommunala uppdrag, isynnerhet i skolrådet, vilket låg honom särskilt varmt om hjärtat, och så hans största verk, att få "Balungsvägen" i fullgott skick. Det ligger något verkligt storlaget uti, att av så gott som en ensam man under 30 års tid med okuvlig energi leda och driva ett verk framåt som han föresatt sig, vilket ju Udd-far gjorde.

Söndagen den 26 sept. 1920 samlades på initiativ av C. W. Pettersson ett 20-tal för saken intresserade personer i Lamborns skola för att dryfta frågan om resande av en minnesvård åt Udd Hans Anderssons minne, varvid beslut fattades , att en s k runsten borde av ungefär 3 mtrs höjd (och av utseende ungefär som ovanstående bild visar) resas å lämplig plats vid landsvägen i Nyfäbon, att avtäckningen skulle ske senast på 10-årsdagen av hans död 1924, att därför igångsätta en insamling av penningmedel inom Envikens församling, att insamlingen skulle ställas under offentlig kontroll, och att möjligen blivande överskott skulle tillfalla Nyfäbons och Lamborns därtill behövande skolbarn, til skolresor och dylikt. Till styrelse att handhava saken utsågos Olars Anders Andersson, Nyfäbon, E. A. Pettersson och fru Maria Danielsson, Lamborn.

För att utröna intresset för saken och att styrelsen skulle få medel att i första hand få något att röra sig med, företogs bland de närvarande en första teckning och insamling, vilken resulterade i 150 kronor.

På grund av vårt uppdrag vända vi oss till envar Enviksbo och även andra för saken intresserade personer med en vördsam vädjan om bidrag, såväl stora som små, för att kunna förverkliga vårt uppdrag. Det är ju sant att fältherren icke vinner slaget ensam och ej heller har Udd-far byggt "Balungsvägen" ensam, utan äro de många, många som ha hjälpt till efter råd och lägenhet. Därför så bör inte minnesvården betraktas blott till hans ära utan så att säga till den generation som gått, eller rent av till grovarbetets ära, fast den bär hans namn, som varande den borne hövdingen. Vi vilja särskilt vädja till Edert goda hjärta ifråga om insamlingens resultat, att det blir ett väldigt överskott att användas som förut sagts. Det är tyvärr så, att fattigdom ännu finnes och att den alstrar bitterhet hos barn, som vid en eventuell skolresa till t. ex. Falun skulle för den skull nödgas stanna hemma, men däremot, om dessa utav en, vi kunna ju säga Udd-fars minnesfond kunde få medel därtill; så skulle säkert deras glädje inte ha några gränser, och vi böra ju göra det bästa för barnen, det är nog en sådd, det också, så god som någon annan, i all synnethet som det går helt i Udd-fars anda.

I förhoppning om att vår vädjan icke klingar ohörd, tacka vi på förhand för ett storartat resultat.

Olars Ander Andersson, Hemmansägare, Nyfäbon
E. A. Pettersson, Arrendator, Lamborn
Maria Danielsson, Lärarinna, Lamborn

I ovanstående upprop instämma och anbefalla vi på det livligaste:
Emil Eriksson
Axel Wikner
A. V. Löv
And. Jackson
And. Eriksson
E. J. Nylén

Brev från N.M. Brandt, Skräddrabo

(Logotyp: N. M. Brandt, Proviantartikalr. Manufaktur, Läder och skodon, Porslin mm. Uppköper alla sorters Hudar och Skinn samt Viltfågel. Landtmannaprodukter tages i utbyte. Telefon: Skräddrabo.) Skräddrabo, ALFTA den 3 maj 1914.

Herr Olas Anders Andersson

På uppdrag af Olof Olsson Nr 2 Skålsjön som fått edert bref angående Wägbyggnaden Svabensvärk-Målungstad, så får jag härmed meddela att vi började med vägen från Skålsjöby våren 1912. Och bröt en god sträcka väg på 4 m bred. Våren 1913 jorde vi sammaledes å nu i vår tänker vi fortsätta den påbörjade vägen. Vi har gått med vägen ungefär en half mil. Dessa arbeten har vi jort på egen bekostnad men tänker att intressera Alfta Kommun att jelpa oss omkring sjön Målången. Vi äro mycket itresserade af en förbindelse väg från Alfta över Målångstad, Skräddrabo, Skålsjön, Nybo, Långkärnsberg, Södra Flät, Svabensvärk; Dalarne och vore mycket Tacksam om ni Enviksbor ville jelpa oss ty kåmmer vägen igång så bliver det nog väg. Allt måste ha en början. Jör vad ni kan, är vad vi alla härpå orten önskar. Jag är ledare för den väg vi bygger samt upphovsmannen till densamma. Vore tacksam om ni ville medela mig edra beslut som ni fattar mot eller med.

Högaktningsfullt, N. M. Brandt

Nordansposten den 30 oktober 1906.

Kommunalt. Alfta.

På kommunalstämman den 21 d:s... En hel del sockenmän hade till stämman ingifvit en skrifvelse med begäran om anslag till undersökningar och upprättande af kostnadsförslag för byggande af en landsväg från Mållångstad via Skålsjön till Svabensverk. Ansökningen motiverades med, att den nya vägen skulle bli en förbindelseled mellan Helsingland och Dalarne samt mellan Alfta kyrkby och Alfta södra finnskog.

Stämman beslöt att tillsätta en komité med uppdrag att sätta sig i förbindelse med Envikens och Rättviks socknemän i Dalarne för att höra deras meningar om det sålunda ifrågasatta vägbyggnadsföretaget. Till komiterade valdes inspektor J. A. Eriksson, kyrkvärden Hans Jonsson och ordföranden i kommunalnämnden Olof Olsson.

Handskrift, okänd författare.

År 1871-72 blef balungsvägen bruten för första gången och till 3 a 4 alnars bredd, men som ingen var underhållsskyldig så var den 1882 alldeles ofarbar. År 1883 blef det nytt företag genom tiggeri och på frivillighets väg med dagsverken på varje hushåll i varje by som deraf hade nytta eller 200 kördagar å likmånga mandagar. 1884 lika många dagsverken af varje. 1885 hälften så många dagsverken å då byggdes nya broar å trummor.

Som vägen då var någorlunda farbar, men fordrade sitt underhåll så blef det 1887 delning mellan de respektive byarna. Men som ingen laglig syn var, så uraktlät de flesta att fullgöra sina åtaganden. År 1893 beslöts på Comunalstämma i enviken att försöka få den under allmänt underhåll å dertill blevo 2 personer utsedda. Men blef intet af den gången (ty det skulle tas in flera vägar längre fram).

År 1895 återigen nyt tiggeri af dagsverken å sprängning att få den i full bredd neml 6 alnar å äfven på vissa myrar. År 1906 den 27/12 å Comunalstämma i enviken blef en comite af 3 personer tillsatt att göra något för att få den på allmänt underhåll. Å den 13 juni 1907 då var äfven syn hit å det var Länsman Nylen å gäsgivare Vilhelmsson som förrättade synen. Af den synen hördes ingen anmärkning på vägens beskaffenhet. Men som vi hör ihop med Svärdsjö med alla vägar så beslöts å sammanträde der att inte göra något uttalande i saken förr än man fått se hvilka åtgärder Alfta Comun kommer att vidtaga för att få väg emot Svabensverk å dervid står det ännu.

Nils Friberg:

Om förbindelserna mellan Gästrikland och Dalarna i äldre tider. 1936.

Omkring 750 personer beforo alltså år 1800 via gästgivaregårdarna de stora huvudstråken mellan landskapen. I jämförelse med de 80.000 som år 1860 efter järnvägens tillkomst reste i dessa nejder är det ett försvinnande litet antal.

(Min kommentar: Ovanstående avser de två huvudförbindelserna (innan AK-vägen "Dalavägen" nuvarande E16 byggdes 1932-34) mellan Dalarna (Falun) och Gästrikland (Gävle) vilka gick över Svärdsjö-Lumsheden resp Stjärnsund. Idag färdas enbart på rv 80 cirka 1 miljon fordon per år, antalet resenärer över 1,5 miljoner.)

Karl Erik Forsslund:

Med Dalälven från källorna till havet, tredje delen Söder Dalälven, första boken Enviken och Svartnäs.

Sid 10: Det berättas ock att en gammal väg mellan Dalarna och Hälsingland gick här förbi; enligt sägnen färdades Svärdsjöfolk två gånger om året genom urskogen till Trönö kyrka, äldst i Hälsingland, byggd redan år 810 påstås det; vid ett rastställe mellan Hjulbergstjärn och Stafsbergs fäbovall, Ö om sjön Mållången, var ett tak uppfört till skydd, en liten tjärn där heter än idag Kyrktakstjärn. På en "Charta över Swärdsiö sochn - - afritat och mätt år 1667 af Georgen Holstensson" återfinnes denna "Ridwäg Til Hälsingeland" från Rönndalen mellan Vågsjön och Tängran, sedan en bit öster om Balungen och Hämmen och vidare mellan "Skåhlberget" och sjön "Glittran".

--------

Sid 11: Rotsjöbäcken – eller ån bör den nog nu kallas – mynnar snart i Hämmen, en rätt stor obygdssjö; omgiven av mäktiga skogar, mest tall, och däremellan av vidsträckta mossar, särskilt på den östra sidan, och där går över dem och över en god del av sjön en ofantligt lång och smal rullstensås, en fortsättning av Getryggen uppåt Amungen, här ej bredare än att körvägen nätt och jämt får rum på den. Naturen själv har byggt vägbank här tvärs över sjön, mitt på banken är en bro och mitt över den går gränsen mellan Dalarna och Hälsingland, synlig åt Ö som en bred gata i skogen.

-------

Sid 22: En bygdeväg går från Lamborn väst om sjön, bitvis storvacker nära stranden – vid foten av Kalvsberget, förbi Kalvsnäset, över en bäck från Övra och Nedra Törnstjärn vid Törnsberget, över Dalbäcken från St. och L. Kustjärn och Daltjärn – ovan den bortåt Rättviks rå ligger Bjurdammen, åter ett minne av bävern. För denna väg har bygdefolket främst att tacka en man, Udd Far i Nyfäbon, och till hans minne står här en 3 m hög sten av vacker granit, vars drakslinga bär följande inskrift i runstil: "Åt minne av Udd Hans Andersson för 30-årigt oegennyttigt arbete på Balungsvägen. Envikens befolkning reste vården 1922". Udd Far dog 1914 vid 82 års ålder, en hedersman "trofast som furan och anspråkslös som ljungen som omger stenen, bruten ur hembygdens berg", själv aldrig rädd om stegen gick han var söndag till kyrkan, hade 2 mil dit och 2 hem. Han bodde här på Uddgården en bit öst om vägen (med två stugor, den ena en tvåvånings med humleklädd grå brokvist av Envikstyp) på en bred odlad udde, av vars 5 gårdar två närmast stranden nu efter sjöns reglering äro delvis översvämmade och öde, inlösta av Kopparbergs-Hofors bolag.

Karl Linge:

Svärdsjö socken med Envikens kapell. 1929.

Kommunikationer. De äldsta vägarna utgjordes av gång- och ridstigar. Landsvägar i nutida mening, dvs farbara med hjuldon, äro, åtminstone vad Dalarna beträffar, av jämförelsevis sent datum. Ett sådant namn som Gånge Rolf (Kung Gånge Rolfs saga, troligen från 800-talet) säger ju en del om forntidens färdsätt. När den norske konungen Olov Haraldsson 1030 reste genom Dalarne, voro där stora ödemarker. Resan gjordes så vitt gjörligt sjöledes, och båtarna buros från det ena vattendraget till det andra.Enligt en tradition skulle 1213 en riddare från Sigtuna ha färdats genom Svärdsjö till Hälsningland. Att Svärdsjö sedan långt tillbaka i tiden genomvandrats av folk, som reste till eller från Hälsingland, är en känd sak. Den "redväg" som upptagits på 1667 års karta, går genom Svärdsjö från (Backa-)-Näs-genom Kvarntäkt upp till Enviken och sedan genom Ytter-och Övertänger norrut, tills den i närheten av Björnås uppnår länsgränsen och fortsätter till Alfta i Hälsingland. Det är tydligt att denna väg är mycket gammal.

--------

Sedan Gustav Vasa bestraffat deltagarna i andra bondeupproret 1528, tog han i mars månad vägen över Svärdsjö. Därom berättar Peder Svart, som dock felaktigt uppgiver 1527: "När nu konungen allt hade beställt efter sin vilja i Dalarne, drog han med hela hären om Kopparberget, Svärdsjö och så över Hälsingeskogen och in i Hälsingland." Vid nämnda årstid buro säkert sjöarna så han kunde komma fram efter jämtarnas och hälsingarnas gamla vinterväg genom Svärdsjö. Jämtar och hälsningar hade nämligen enligt flera sägner, som berättas i såväl Svärdsjö som Enviken, sin vinterväg från Alfta över sjöarna Mållongen, Amungen, Balungen, Tängran, Klockarnässjön, Vågsjön, Norra Lingan, Södra Lingan, Svärdsjön, Boränge- och Gårdvikssjön, Toftan, Sundbornsvattendraget till Kpparberget. Sommarväg gick som den utlagts på 1667 års karta. ------- Vid laga ting den 15 maj 1647 anmäldes, att socknemännen ville bygga en ny väg mellan Kopparberget och Alfta i Hälsingland. För detta arbete skulle de befrias från en del av de till kronan årligen utgående hjälpdagsverkena. Vägen synes dock aldrig ha påbörjats.