Det första radioprogram som jag verkligen lyssnade på var Karusellen med Lennart Hyland. (Då skiljer jag mellan begreppen "lyssna på" och "befinna sig i ett rum där en radio är påslagen"). Och eftersom jag bodde i Bollnäs var det naturligtvis extra spännande den gången den 26 januari 1952 då hela Bollnäs GIF:s bandylag satt i salongen och Snoddas kom upp på scenen och sjöng Flottarkärlek - med de konsekvenser som vi alla minns.

När jag var i tonåren, vilket inträffade under andra halvan av 1950-talet, var Nattuppen med Pekka Langer en favorit bland svenska program. När det gäller musik för ungdomar fanns det inte mycket inom Sverige (om man inte bodde i Skåne eller Stockholm och kunde lyssna på Radio Syd respektive Radio Nord). De flesta ungdomar nöjde sig nog med Radio Luxemburg på 208 m mellanvåg.

Själv var jag mycket intresserad av kortvågslyssning på radio, eller DX-ing som det kallades. När jag säger mycket så menar jag mycket. Ordet nörd var inte uppfunnet då, men hade det varit det så hade säkert tjejerna i skolklassen kallat mig så. Det började med att jag lyssnade på utländska vanliga rundradiostationer. För oss DX-are var Radio Luxemburg visserligen en trevlig station att lyssna på – men det var ju ingen "sport", det kunde ju alla.

Vad var det som gjorde lyssnandet så spännande? Det har jag funderat på senare. I första hand handlade det nog om att komma i kontakt med det exotiska, dvs radiostationer i avlägsna länder som man knappt hade hört talas om. Och ännu mindre skulle kunna ha en chans att någonsin komma till. Att tillgodogöra sig programmens innehåll var, med vissa undantag, inte så viktigt. Även om det fanns massor av stationer med engelskspråkiga sändningar var det ju inte alltid så lätt att förstå allt som sades.

Det fanns även ett förhållandevis stort antal stationer som regelbundet hade sändningar på svenska. En av dessa var HCJB i Ecuador, en religiös station som finns fortfarande än idag men som (vad jag vet) numera inte sänder på svenska.

DX-ing med en R1155, en mottagare som användes i engelska flygplan under andra världskriget

Stationens uppgift var att föra ut det kristna budskapet över Sydamerika. Sändningarna på svenska berodde säkert enbart på att det fanns en svenska, Ellen Campana, på stationen. Jag kan fortfarande än idag i mitt huvud höra hennes på- och avannonseringar på sin speciella dialekt "Detta är radio stationen H C J B, Quito, Ecuador, Syd Amerika".

Inte mitt QSL, mina är slängda för länge sedan

(Nu kanske någon "språkpolis" irriterar sig över min särskrivning av "Syd Amerika", det skrivs ju "Sydamerika" på svenska. I så fall delar jag helt denna språkpolis uppfattning – men har mer eller mindre resignerat, det blir allt vanligare med särskrivning även i dagspressen och allra mest i reklamsammanhang. Att jag ändå själv skriver så här beror på att det var just så som Ellen Campana uttalade det. Antagligen hade hon varit så länge omgiven av spansk- och engelsktalande människor att hon sa så även på svenska. Eller så var det bara för att det skulle höras tydligt).

Det undantag, som jag nämnde och som man verkligen njöt av, det var Voice of Americas program Music USA. Varje kväll med Willis Conover. Nu har det nog försvunnit ur mitt huvud men länge kunde jag höra även hans röst inom mig. Det sägs att han är den amerikanska röst som är/var mest känd i hela världen – med undantag för just i USA.

I oktober 1957 gick alla människor och tittade upp mot himlen för att försöka se Sputnik - vilket naturligtvis var omöjligt, så liten som satelliten var. En klasskamrat och jag trodde oss däremot om att ha lyssnat till de utsända radiosignalerna från den och fick en tidningsnotis "Trollhättebor hörde signaler från satelliten". Idag är jag inte lika säker på att det verkligen var Sputnik vi lyssnade på, det finns så mycket som piper i etern.

Efter ett par år övergick jag till att i första hand lyssna på utländska radioamatörer runt om i världen. Där handlade det ju inte precis om några "program", det var två privatpersoner (av vilka man oftast enbart kunde höra den ena) som samtalade med varandra.

Allra först använde jag familjens Philips radiogrammofon, sedan fick jag en egen liten 5-rörs radio. Men större delen av tiden använde jag en inköpt begagnad sk kommunikationsmottagare av märket Hallicrafters, en S-20R.

Inte min mottagare men en likadan - det här exemplaret har tillhört spionen Stig Wennerström. Konstigt att inte han hade en bättre...

Någonstans ifrån fick jag en EP-skiva som var utgiven av just Hallicrafters och som berättade hur roligt det var att lyssna på kortvågsradio. Nyligen hittade jag den på internet, klicka här så kan du sedan lyssna på den.

Såväl när det gällde rundradiostationer som radioamatörer skickade man en lyssnarrapport till stationen och fick (om man hade tur) svar i form av ett speciellt tryckt kort, ett sk QSL-kort. Vilket innebar att veckopengen i stor utsträckning gick åt till frimärken. I mycket handlade nog hela verksamheten och intresset om detta att samla så många QSL-kort som möjligt från så exotiska länder som möjligt.

Kanske kan det ses som en fortsättning av det som vi pojkar sysslade med när vi var ännu yngre, dvs att samla bilnummer. I en anteckningsbok skrev vi upp bilnummer (registreringsnummer) som vi såg. Och då handlade det ju inte om att hitta bilnummer med länsbokstav hemifrån (för min del "X"), nej det skulle vara exotiskt från andra delar av landet. Det förekom till och med att man bytte bilnummer med varandra.

Min bestämda uppfattning var att jag skulle skaffa mig en egen amatörradiostation så fort som möjligt (jag hade flera klasskamrater som även gjorde detta). Av olika anledningar blev det inte så. Nu kommer jag inte ihåg egentligen vad det berodde på, om jag inte lyckades komma upp i den telegrafitakt på fyrtio tecken i minuten som var kravet för det enklaste certifikatet – eller om det helt enkelt var så att mina föräldrar insåg att då skulle det bli ännu mindre tid till läxläsning. Det var nämligen lite si och så med det.

Men efter gymnasiet, då skulle jag. Men då flyttade jag hemifrån och att i ett inhyresrum eller ett studentrum börja hänga upp antenner var det inte tal som.

--------------

Så åren gick. Men varje gång jag såg en mast med en amatörradioantenn så noterade jag det.

Förra våren var jag ute i förrådet för att leta reda på och plocka in gamla barnböcker som kunde vara lämpliga att läsa för barnbarnen när de kom hit. Då hittade jag även boken "Populär amatörradio", utgiven 1958. "Nu kan jag i varje fall inte skylla på att jag inte har tid" tänkte jag och läste snabbt in det som fordrades för att avlägga provet (det där med telegrafi är numera slopat). Fast jag visste ju inte om det skulle vara lika lockande och intressant och exotiskt idag som på 1950-talet. Numera finns ju Internet och mycket annat och man kan rent kroppsligen flyga till diverse ställen runt jorden för en semester – och massor av människor gör det också. Jag bestämde mig i alla fall för att testa och se hur det var.

Provet gick bra och efter ett par månader kom det ett brev från Post- och telestyrelsen som innebar att jag nu var licensierad radioamatör med anropssignalen SM4ZDK.

Det var första steget. Sedan gällde det att skaffa en station, dvs sändare/mottagare och antenn också. Jag tog hjälp av medlemmar i Falu Radioklubb, en anrik sammanslutning från 1920-talet. När jag berättade för dem var jag bodde fick jag kommentaren att "ja, då är det svårt, så mitt inne i stan blir det bara störningar". Det var ju inte så roligt att höra.

Men skam den som ger sig. I stället har jag hängt upp en antenn mellan de två högsta träden på sommarstugetomten. Det var ju ett problem i sig. Att klättra tio meter upp i en björk eller gran var inget som tilltalade mig. Men med hjälp av en slangbella vilken egentligen var gjord för att skjuta iväg vattenballonger (som tydligen ska gå sönder när det träffar en annan person varvid denne skall bli dyngsur, kanske i flera avseenden) fick jag upp en tråd och sedan kunde jag dra upp antennen.

Kenwood TS-850S

Efter några månader kan jag nu konstatera att det fungerar, dvs jag har pratat med en hel del andra radioamatörer, de flesta i södra Europa. Men även så pass långt bort som i Indien och Japan.

Hur engagerad jag kommer att bli av amatörradion så här femtio år efteråt vet jag ännu inte.

---

PS: Vadå eter och etervågor?

Jo, etern troddes vara en osynlig, flyktig substans som uppfyllde varje hörn av universum, en seglivad teori som naturvetenskapen dock förkastade för 100 år sen. Ljuset antogs röra sig i etern på samma sätt som vågor rör sig på vatten.

Begreppet har en lång historia som en hypotes i fysiken och filosofin. Redan Aristoteles räknar upp det som sitt femte, ljusa element efter eld, jord, luft och vatten.

Etern som fysikalisk verklighet fick nådastöten i Michelson–Morleys experiment, där det visades att ljusets hastighet var konstant oavsett hur man mätte. Hade ljuset rört sig som vågor på vatten, så hade hastigheten varierat beroende på vilket håll man mätte, eftersom jorden antogs röra sig genom etern.

Men inom radioterminologin säger man fortfarande att det som sänds ut via radio sänds ut "över etern".

Bo Bävertoft