Det var lugnt och vackert höstväder. Siljan låg spegelblank. Det var vi tacksamma för eftersom man ofta upplever Kyrkudden som väldigt blåsig.

Margaretha (i vit jacka t.v. med ryggen mot kameran) berättade att kyrkogården numera är indelad i 5 olika avdelningar. I bakgrunden syns det vi idag kallar Siljanskapellet men där man förr förvarade kistorna över vintern. 


Gravarna har förstås sett olika ut genom tiderna. Vanligast var enkla träkors, men även stenplattor, gjutjärnsplattor, järnkors och stående gravstenar. Här visar Margaretha gravhällar av gjutjärn utanför kyrkan.

Det finns många vackert utformade gjutjärnskors. Här är många samlade på en del av kyrkogården.

Margaretha ville gärna berätta för oss om Karolina Samuelsson och vi stannade till vid hennes grav. Hon var en mycket omtyckt och självuppoffrande barnmorska i Rättvik från 1883. Hon bodde i Klockargården, det som senare blev Stiftsgården. Margaretha fick själv bo i just det rummet när hon började på Stiftsgården. Men det spökade i det rummet, något Margaretha själv fick uppleva när hon kände det som att någon lade sina händer på hennes axlar och tryckte till. Andra hade också haft övernaturliga upplevelser. Man tolkade det som att det var för att Karolina en gång blivit kallad till Vikarbyn men kommit för sent så att barnet hade dött. Den händelsen hade gett henne väldiga skuldkänslor. 

1964 beslöt därför en präst att gå till graven tillsammans med några personer. Han bad att hon skulle få ro i sin själ och bli av med all skuld och sova lugnt. Alla sjöng en psalm. Sedan dess sover hon i ro och inget mer har hänt! 

Asklunden, där det bara finns en liten platta med den dödes namn och ofta byn han/hon kom ifrån. 

Turen fortsätter. Stiftsgården i fonden. 

Prästgården bakom den höstfärgade kyrkogården. 

De som ville kunde sedan följa med Margaretha in i kyrkan och sakristian för att bl.a. titta på gamla mässhakar.

Text och foto: Anne Höglin