Ord på vägen:
Snusförnuft sår jag med frikostig hand,
unge man, på din stråt.
Åren är ett potatisland,
dem skall du ägna dig åt.
Sätter du intet i tid däri
så lär det ingen potatis bli.
Detta är matnyttig poesi.
Varom inte, förlåt
 
HISTORIA:
Denna gång handlar det om en högst märklig man med ett mycket märkligt namn:
PARACELSUS:  - “ Vad finns som icke är ett gift? Allting är gift. Dosen allena gör att något inte är gift” ,Paracelsus 1538
Det var tveklöst så att Wilhelm von Hohenheim och hans fru hade planer för sin son när de gav honom det imponerande namnet Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim. Han föddes i november eller möjligen i december 1493 i Einsiedeln i den schweiziska kantonen Schwyz. Fadern var läkare och sonen följde tidigt i sin fars fotspår och tog en doktorsgrad i medicin.
   Theophrastus hade ett självförtroende av sällan skådat slag. Efter en tid kallade han sig Paracelsus, vilket ska uttydas som bättre än romaren Celsus, författare av det medicinska verket “De medicina”. Med sin sturskhet retade gallfeber på både akademiker och vanligt folk i Basel., vilket skulle stå honom dyrt.
   Paracelsus var långt före sin tid när han teoretiserade att sjukdomar berodde på obalans mellan kemikalier i kroppen. Han var också den förste som konstatera-de att giftighet beror på dos. Alla ämnen är farliga viden viss dos men också ofarliga vid en lägre dos. Han misstänkte att mycket av den tidens medicinska teorier byggde på Hippokrates från Kos och Galenos från Pergamon, var långt från sanningen. För att söka den riktiga kunskapen gav han sig i stället ut på vandring ge-nom Europa för att prata med allt från kloka gummor till fältskärer och skarprättare för att förstå så mycket som möjligt om hur människan fungerar och vad som styr olika sjukdomar. Under sina vandringar besökte han till och med Sverige.
  Den hippokratiska läran var vid denna tid den förhärskande. Enligt teorin, som även gick under namnet humoralpatologi, berodde ett sjukdomstillstånd på en obalans mellan blod, svart gamma, gul galla och slem. De fyra kroppsvätskorna, som var och en relaterade till de fyra elementen, gav också upphov till fyra olika personlighetstyper. Den glade sangvinikern styrdes av blod, den långsamme flegmatikern av slem, den hetsige kolerikern av gul galla och slutligen bestämde den svarta gallan över den nedstämde melankolikern.
   För att ställa allt till rätta vid sjukdom ägnade man sig åt åderlåtning, laxering, kräkning och inte minst dregelkurer för att få sjuklingen tillbaka till sunda vätskor.
Von Hohenheim  godtog att de fyra kroppsvätskorna delvis styrde hur människor betedde sig, men han teoretiserade också att en sjukdom berodde på en obalans mellan människan och naturen, där olika kemikalier inverkade.
   Han teorier byggde på att människan är en slags kemisk verkstad som styrdes av balansen mellan svavel, kvicksilver och salt. Efter att ha publicerat ett antal skrifter kring sina teorier blev han 1527 kallad till Basel som stadsläkare och universitetslärare.
      Men som sagts ovan retade Paracelsus gallfeber på folket i Basel och blev utslängd ur staden. Han slutade sina dagar i Salzburg i Österrike. Trots att Paracelsus var en synnerligen kontroversiell person har han bidragit till att ändra dogmatiska medicinska teorier och han kallas ibland för toxikologins fader.
mvh Fleming