Synnöve Dellqvist har ordet

Två saker bestämde jag mig för att göra den dagen jag slutade mitt jobb som sångpedagog på Musikhögskolan i Piteå (LTU). Det var att gå med i SPF Häggen och att läsa sagor på Biblioteket. Eftersom jag är en person som brukar genomföra det jag beslutat mig för att göra, kan jag med glädje säga att båda önskemålen är uppfyllda och gett mig mycket tillbaka.

Synnöve Dellqvist

Sagoläsning blev det många timmar när mina barn var små. Vi älskade dessa stunder och det var lika roligt att läsa sagor, gärna samma om och om igen, som att hitta på egna, skriva ner och teckna bilder till.

Att vara offentlig "sagotant" och få möjlighet att möta dagens barn, såg jag som en intressant utmaning, därför ställde jag frågan till Biblioteket om det ville ha en sådan på försök och de sa ja. Vilken tur för mig. Det har varit och är en spännande resa varje sagotillfälle. Resan började som ett litet experiment kan man nog säga, för jag visste ju inte om jag, vid min ålder, kunde ge något till dagens 3-6 åringar och hur gör jag det i så fall? Mottot som sagotant har blivit: Var öppen, lyssnande och flexibel!

Uppdraget som styrelsemedlem är nästan som sagotantens – ett experiment - för man vet ju inte om man har nått att tillföra och om man klarar den uppgift man tagit på sig. Men den stora skillnaden är att man inte är ensam på sin resa i en styrelse!

Att jag skulle bli invald i SPF Häggens styrelse innan jag ens hunnit upptäcka pensionärslivets alla sidor, var inget jag hade i tanke när jag var på introduktionsmötet och av en händelse råkade hamna vid samma bord som vår ordförande Sara. För en Bleking från Karlskrona var det nästan lite "hemmakänsla" att få samtala med en Skåning och veta att det åtminstone fanns en till som inte var Norrbottning i föreningen. Ibland kan jag nämligen, oavsett sammanhang och plats, uppleva mig själv lite som en "outsider", en som inte hör hemma där jag just befinner mig. Men tack vare den där lilla pratstunden dök aldrig outsidern upp till ytan.

När jag senare blev tillfrågad om en styrelseplats svarade jag först JA med en viss tvekan, eftersom jag visste att jag skulle arbeta kvar ett år till på Musikhögskolan. Då jag är en mycket hängiven person i allt jag gör, förstod jag att ett bestämt JA skulle innebära mycket extra arbete vid sidan om att vara sångpedagog. Men då jag också är en nyfiken person, en "upptäcktsresande", som alltid försöker se möjligheterna inte svårigheterna, blev det där tvekande svaret ändå ett bestämt sådant till slut. Betänketid är bra men ibland ska man bara vara spontan och "slå till direkt". Innerst inne visste jag nog också, när jag tillfrågades, att en tydlig uppgift i en förening skulle kännas mest naturlig för mig, då varje ny uppgift också ger ny erfarenhet vilket innebär ett fortsatt personligt växande

Här i Piteå står ett träd och väntar
När det handlar om växande tänker jag alltid på träd. Bra näring ger bra avkastning. Och jag gillar träd! Att klättra i dom också. Vilken frihetskänsla det är när man väl nått ända upp till toppen, klarat uppgiften man beslutat sig för att genomföra, även om det fanns en viss tvekan - en slags höjdrädsla - i starten. Här i Piteå står ett träd och väntar på att jag ska ta det där steget upp till första grenen. Tyvärr når jag inte upp till den. Och att ta med en pall känns lite fånigt, även om det kittlar fantasin att försöka varje gång jag passerar det på mina
promenader.

"Den här föreningen vill jag vara med i"
Den här jämförelsen får väl ses som parentes eller kanske ändå inte. För den handlar ju om att våga. Det gör det att ta på sig ett styrelseuppdrag också, även om man inte vet hur, om eller när man når sin "klättergren". Då är det tur att arbeta i ett team, för där hjälps man åt och får det stöd man behöver för sin klättring. Där finns också många "pallar" som hjälpmedel. Och orden min sånglärare alltid sa, under min utbildning i Stockholm, ringer i mina öron varje gång jag tar mig an något nytt: "Man ska skynda långsamt!"

Varför blev det då SPF Häggen och inte PRO Piteå? Det var ett enkelt val. Varje gång jag stod i dörröppningen till Musikhögskolans Aula och hälsade Häggen medlemmar välkommen till sångkonsert och då mötte deras förväntansfulla leenden, trots att de ibland kom rusande med både andan och maten i halsen, sa jag alltid till mig själv: "Den här föreningen vill jag vara med i. Alla verkar så trevliga, glada och positiva"! Den känslan är kvar. Och fastän jag nu står i andra dörröppningar och hälsar välkommen, är det just de där leendena och trevliga ordbytena man får som gör att uppdraget blir extra roligt och meningsfullt.

Att få medverka till något som kan vara till glädje för många är en fantastisk förmån. Att sen få göra det tillsammans med likasinnade är en stor trygghet. För mig kan detta styrelseuppdrag nästan kännas som att vara med i TV-programmet "På spåret" men att inte då enbart ställa frågan - Vart är vi på väg? – utan även få möjlighet att ge förslag till tänkbara destinationer med en förhoppning om att nån av dom också är den rätta! Och mitt motto som sagotant behåller jag på den resan: Var öppen, lyssnande och flexibel!

Varma hälsning Synnöve (sekreterare i SPF Häggen)

P.S Vill ni sen veta mer om vad jag gjort i mitt yrkesliv, säger jag som mina barn brukar när jag frågar om nånting: Googla!

Synnöve Dellqvist